Isla de Ometepe

Efter Soma teamade jag upp med mina nyfunna vänner Steve och Davi, ett gift advokatpar från Washington DC. Då jag i princip har spenderat typ halva min reskassa på första veckans lyxsurfcamp har det blivit dags att tona ner på utgifterna och leva mer med befolkningen (och i harmoni med mig själv). Vi tog deras hyrbil i drygt en timme till Centralamerikas största sjö, klev ombord på chicken-båten som definitivt har sett sina bättre dagar och jag checkade in på Hospedaje Rosmary, där familjens treåriga dotter, namne med hostelet, och hennes nioåriga fotbollstokiga storebror höll mig sällskap om kvällarna. 

Ön Ometepe har formen av ett timglas eller en jordnöt (tänk: Piff och Puff), men Davi valde att se den ur ett annat perspektiv (the two boobs). Oavsett vilken fantasi en har består ön av två vulkaner. Namnet Ometepe kommer från ursprungsfolkets språk Nahuatl, där ome betyder två och tepetl betyder berg. Även om ön omges av en sötvattenssjö simmar här både svärdfisk och hajar och från större delen av ön går det inte att urskilja något land i sikte.

Vi hade en heldag med tretimmarshike upp till ett mycket lamt vattenfall, medioker lunch på öns bästa strand, bad i sötvattenshålet (läs: turistfällan) Ojo de Agua samt strandhäng på punkten där Jesus möter Maria. Jag hade nog tyvärr för höga förväntningar på ön, efter att ha hört mycket bra om den från vänner, och dessvärre levdes dessa inte upp till. Jag lämnar platsen, med en betydligt mindre kaosartat båtfärd än på ditvägen, efter två dygn och känner mig mer än klar här.

IMG_1236
IMG_1198
IMG_1205
IMG_1213
IMG_1247
IMG_1263
IMG_1281

Playa Popoyo

Jag har tagit mig från Centralamerikas minsta land till dess största. Nicaragua, som dock har nästan lika många invånare som El Salvador, men är betydligt större till ytan, har oerhört mycket att erbjuda. Landet innehåller 7 procent av världens biologiska mångfald samt den näst största regnskogen på den amerikanska kontinenten. Nära 20 procent av landets yta är skyddat i form av nationalparker och biologiska reservat. Score!

Så fort jag stigit av bussen i huvudstaden Managua och satt mig i den privata taxibilen, som skulle ta mig ner till surfmeckat vid Stillahavskusten, märkte jag stor skillnad mellan landet jag varit bosatt i de senaste månaderna och mitt första resmål. Först och främst noterar jag avsaknaden av fordon på vägarna, säkerligen en följd av att landet inte alls är lika tättbebyggt. Därtill är infrastrukturen och landskapet vi passerar mycket mer utvecklat än El Salvadors. Under den två timmar långa färden ner till Soma (mitt lyxresort den närmsta veckan) hinner jag och min chaffis Luis bonda kring samtalsämnen som droger, gängvåld, utbildning, familjesituationer, landsbygdsutveckling, Sverige samt mycket mer. Jag säger hejdå till honom med hans ord ”Det finns absolut inget farligt här i Nicaragua” ekandes i huvudet.

Den kommande veckan, inklusive julhelg, njuter jag av att bara vara. Jag surfar varje dag och det är helt fantastiskt. Helt klart bästa surfstället jag varit på, med lagom stora och fina vågor som ständigt kommer på beställning. Gustavo, min guide, lär mig att svänga medan jag läxar upp honom kring homoäktenskap och jämställdhet när vi guppar runt ute i det stora blå. Bra utbyte! För övrigt består veckan av underbar mat, mysigt sällskap, tystnad, yoga, solnedgångar och -uppgångar och en himla massa hundar. See for yourselves!

Tråkig fakta: vet ni vilket som var det enda landet av FNs 193 medlemsländer att inte vilja ställa sig bakom det globala klimatavtalet som nyss klubbades igenom i Paris? Svar: Nicaragua.

IMG_1083
IMG_1111
IMG_1090
IMG_1153
IMG_1091
IMG_1109
IMG_1140
IMG_1075
IMG_1038
IMG_1122

Jag drar!

Imorgon är sista dagen i landet jag hängt under de senaste fyra månaderna, här på andra sidan jorden i det luftfuktiga El Salvador som mitt hår aldrig kommer att bli vän med.

Mitt mål med en utlandspraktik var att bättre förstå vad utvecklingssamarbete innebär samt att möta människorna som varje dag kämpar för att förändra sina liv. Ibland kunde jag innan avfärd undra om detta var naivt och tänka att jag nog bara skulle vara undangömd på en organisation. Jag valde att tona ner mina höga tankar för att inte bli besviken. Det visade sig dock att jag inte hade behövt oroa mig.

Redan för några veckor sedan insåg jag att mina mål har infriats i allra högsta grad. Mitt intresse för utvecklingssamarbete har ökat i och med dess relevans i min vardag och numer råder en närapå besatthet av biståndsdebatten i mitt inre. Jag vet idag att det är detta jag vill ägna min yrkesverksamma tid åt och jag har fått en kunskap i frågan som jag enbart kunde drömma om för sex månader sedan. Jag har dessutom spenderat mycket tid i fält och fått träffa, skratta med och påverkas av den utsatta salvadoranska landsbygdsbefolkningen. För detta är jag alla inblandade evigt tacksam.

 


Kort och gott och blandat vill jag bara nämna det mest uppenbara vi har lyckats producera under vår tid här. Förutom filmen som vi gjorde när ANADES fyllde 25 (som ni förhoppningsvis redan sett), har vi även fått ihop En dag på gården San Jorge och Vad betyder ANADES för dig? ANADES har dessutom fått ett stort ansiktslyft när det kommer till sin kommunikation via webb, i och med ny hemsida och ökad närvaro i sociala medier. Plus en massa massa massa annat! Hur bra?!


 

Jag kommer sakna: Leo, ljumma kvällar, huset, jätteekorrarna utanför fönstret, all frukt (speciellt passionsfrukten), friheten i arbetsuppgifterna, landskapet, vulkanerna, soluppgångarna, Leos bönhummus och sojasås (och all annan mat han lagar), fredagsfilmkvällar, de pålitliga och hängivna pupusakvinnorna, Rapport till frukosten, intrycken, spanskan, vår gata, billiga mojitos, att gå halvnaken hemma samt våra yogarutiner.

Jag kommer dock inte sakna: att vattnet helt plötsligt är avstängt i kranen, brödtutan en gång i timmen, avgasmolnen från bussarna, den begränsade rörligheten i staden, kallduschen, hettan, myggen, luftfuktigheten, missförstånden, internetuppkopplingen, blickarna och ostförsäljarna vid kyldisken på Súper Selectos.

 

IMG_7733 
FullSizeRender-19
IMG_3495
IMG_1004
IMG_1000
IMG_1001
IMG_1031
IMG_1032
IMG_7741
IMG_2184
FullSizeRender-20
IMG_3503
IMG_1845
IMG_2977
IMG_3430

Antigua

Efter den intensiva veckan runt sjön var det dags att återvända hemåt, men med ett stopp på vägen. Antigua, med sina kullerstensgator, koloniala arkitektur, färgglada hantverksbutiker samt kyligare klimat, gav oss några lugnare dagar av att bara vara. Vi njöt av att kunna vara i solen utan att svettas ihjäl, dricka te i mysiga hål i väggen och inte bli lika utstuderade som i San Salvador. Hit kommer nämligen majoriteten av Guatemalas turister förr eller senare, oavsett om det vankas festhelg, shoppingtur eller flera månaders språkstudier.

Staden omges av tre mer eller mindre aktiva vulkaner, alla med toppar över 3700 meter. Antigua var, som namnet antyder, före detta huvudstad i Guatemala fram till att platsen under senare delen av 1700-talet drabbades av två jordbävningar som ödelade stora delar. Då bestämdes det att huvudstaden skulle återuppbyggas, men denna gång längre från alla vulkaner (eftersom de trodde att dessa var upphovsmakarna till den seismiska aktiviteten). Idag ligger huvudstaden i landet ett kortare podcast-avsnitt från Antigua, det vill säga cirka 45 minuter med bil.

Efter att ha läst på lite grann om vulkaner i allmänhet, och Antiguas i synnerhet, blev jag förvånad när jag rannsakade mig själv och insåg att jag inte lagt märke till dessa tre jättar när vi befann oss i staden. Det första som slog mig var att jag nu blivit så pass van vid att alltid ha en vulkan i sikte (både San Salvador och Lago Atitlán omges som bekant av fenomenet). När jag dock började jämföra mina bilder på Antigua med de jag fann på nätet blev det desto tydligare var felet låg – det var helt enkelt molnens fel!

Bortsett från vulkaner är det mest signifikanta för staden kulturen och folket som härstammar från mayaindianerna. Även här märks utanförskapet och jag behöver inte gå många kvarter från stadskärnan för att inse att turistdestinationer som Antigua inte befrias från orättvisorna. Jag har ägnat stor del av tiden i Guatemala med att försöka ta in och inte blunda för hur illa det ligger till. För, som jag varit inne på under tidigare resor, tror jag inte på att vända bort blicken löser några problem. Hur skönt det än må vara i stunden.

IMG_0787
IMG_0792
IMG_0782
IMG_0778
IMG_0793
IMG_0783

Lago de Atitlán

Än en gång satte vi oss på bussen för att bege oss till Guatemala, men denna gång för att besöka västra delen av landet och högplatån kring Lago de Atitlán och de mindre samhällena Panajachel, Sololá samt San Juan la Laguna. Anledningen var främst en workshop där vår organisation, ANADES, skulle delta tillsammans med de andra organisationerna som IM stöttar i El Salvador och Guatemala.

De första tre dagarna kring den fantastiska sjön hängde vi i konferenslokaler och kände oss väldigt viktiga. Vi höll i föreläsningar och minglade runt med alla dessa människor som dagligen kämpar för att deras länder ska möta en bättre morgondag. Det var himla fint att sitta med och lyssna på deras tankar. Under sista timmen fann jag mig själv leendes fånigt när jag insåg det; det är detta som är hela grejen! Detta är biståndskedjan! Organisationerna som är representerade är beroende av stödet från IM och alla givare där hemma, men även tvärtom. Utan deras hängivna arbete i dessa länder skulle IM inte kunna stötta någon och bidra till en bättre värld. Även om det tidigare varit tydligt, kanske till och med tydligare, vilken skillnad pengarna gör i och med de olika fältbesöken vi gjort, gav denna insikt en rysning av välbehag. IM, och andra organisationer som arbetar med utvecklingssamarbete, är livsviktiga för människorna här.

Resten av vistelsen var en blandning av lika delar välbehag som rysningar. När det kommer till välbehag snackar vi främst om naturen (med tre passiva vulkaner på över 3000 meters höjd), svalkande båtturer, mysiga fik med goda chai, fina hantverksbutiker, bra yoga, en skön hotellsäng, god mat, en del vin och härliga möten. Och så till hemskheterna.

Hälften av befolkningen i landet lever i fattigdom, cirka 14 procent i extrem fattigdom. Fattigdomen är koncentrerad till landsbygden och de områden med störst ursprungsbefolkning. Detta beror på att dessa provinser ständigt försummas av regeringen samt att ursprungsbefolkningen historiskt sett alltid varit exkluderad. Kvinnor överlag har en svag ställning i Guatemala. Abort är förbjudet, våld i hemmet påtagligt, tonårsgraviditeter vanliga och mödradödligheten hög.

Guatemalas kvinnliga befolkning är alltså, om möjligt, ännu mer diskriminerade än samma grupp i El Salvador. De tvingas inte bara stå ut med machokulturens följder, utan då de även tillhör en minoritetsgrupp uppstår ett dubbelt förtryck. Hälften av landets invånare tillhör någon av mayagrupperna, landets mest socialt utsatta grupp, med levnadsvillkor generellt sett mycket sämre än hos den övriga befolkningen. Bland mayakvinnorna är fler än hälften analfabeter, barnadödligheten är betydligt högre hos mayafolket än på nationell nivå och medellivslängden hela 20 år lägre. Totalt i landet finns, förutom spanska, ett 20-tal mayaspråk som talas av över två miljoner människor. Grundskolan är obligatorisk för alla barn, men på landsbygden går de flesta bara i skolan i några år. Oftast sker undervisningen på spanska, något som många av mayabarnen inte behärskar.

Vi besökte två av de organisationer som IM stöttar i regionen, varav den ena arbetar med mayakvinnor på landsbygden och den andra kämpar för att handikappade barn ska ha samma rättigheter som oss andra. Det jag tar med mig från dessa båda besök är dock inte den tragiska beskrivningen ovan. För ett tag sen hittade jag en lista över de mest positiva folken i världen, där både Guatemala och El Salvador finns med på tio-i-topp (tillsammans med åtta andra latinamerikanska länder). Och det märks! Det märks när vi besöker dessa utsatta grupper, som enbart välkomnar oss med kramar och stora leenden. Det märks när de själva sover på ett kallt jordstampat golv i ett mörkt och fuktigt rum och ändå orkar gå upp och sköta hem och arbete varje dag. Det märks när de ger oss gästfriheten att besöka deras hem och det ändå är de som ger oss presenter. Det märks på deras tacksamma inställning till livet.

Då frågar jag mig hur det kommer sig att personer utan något är de mest positiva i världen. Under de kommande dagarna funderar jag mycket över turism, resande, orättvisor, förväntningar, tacksamhet, utvecklingsländer och maktskillnader. Vad gör jag här? Vad har egentligen betydelse i mitt liv? Varför gör jag inte mer? Hur kan jag göra mer? Hur kan jag stå och äta en glass medan gatubarnen längtande ser på? Hur kan jag köpa en sjal när kvinnan som gjort den inte har några skor? Eller som Leo, lite felaktigt, uttryckte sig när vi diskuterade livet: Ingen kan göra nått, och allt är skit.


Det går mycket upp och ner med känslorna här, som ni märker. Oavsett är jag innerligt glad för allt jag får uppleva. Nu kollar vi på bilder istället.

IMG_0027

IMG_0035

IMG_0047

IMG_0094

IMG_0171

IMG_0192

IMG_0201

IMG_0242

IMG_0147

IMG_0241

IMG_0556

IMG_0305

IMG_0394

IMG_0627

IMG_0706

IMG_0685

IMG_0721

IMG_0716

IMG_0745

Flores

I norraste delen av Guatemala ligger Flores, en charmig liten by på en halvö omgiven av sjön Petén. Vi fick en heldag här, då vi halvsjuka vandrade runt bland de färgglada husen och kullerstensgatorna. En lugn och avslappnande plats att smälta veckans soliga intryck, perfekt innan bussen gick tillbaka till hetsiga, luftförorenade, älskade San Salvador!

Innan vi åkte hem hann landet dock ha sitt andra val för hösten. Vann gjorde den före detta tv-komikern Jimmy Morales, som har väldigt knapp politisk erfarenhet och står för en hel del synnerliga ting. Förutom att vara emot homoäktenskap och abort, är han för dödsstraff och förnekar 80-talets folkmord, då över 7000 mayaindianer i landet dödades och än fler förtrycktes. Under sin tid som komiker gjorde han sig lustig över urinvånarna och ägnade sig åt rasistiska utspel mot diverse folkgrupper. Han leder nu det nationalistiska partiet FCN som strävar efter en enad guatemalansk nationalitet (läs: urfolkets och andra immigranters traditioner – nej tack!).

Media anser att han vann på grund av att folket ville ha in nytt blod i regeringen och är trötta på all korruption som förknippats med de övriga kandidaterna. Lite som att välja mellan pest eller kolera, enligt mig.

IMG_8559copy
IMG_8602
IMG_8580copy
IMG_8589
IMG_8573copy

Bryggan

När regnet avtagit. När båtarna fångat all fisk. När vinden mojnat. När vågorna slutat slå. När den enda sopbilen på ön gjort sitt för dagen. När alla golfbilstaxis har middagspaus. När barnen somnat. När fåglarna sjungit klart. När allt är helt tyst och stilla. Då blickar jag ut över ett oändligt hav och tänker att jag inte alls hatar ljud.

Mer att jag älskar tystnaden som ljuden för med sig.

På menyn

På grund av dess kulturella mix blandas även smakerna på Caye Caulker. Detta, plus det faktum att vi aldrig befinner oss mer än 50 meter från havet, gör att maten blir till en upplevelse bortom denna värld. En dag valde vi att lyxa till det lite extra. Frukost: hemmarostad granola med färsk frukt och yougurt över en bra bok. Lunch: grillade räkspett i cocos- och currysås på stranden. Middag: helstekt grillad hummer i vitlökssmör med vitlökspotatismos i mysig atmosfär. Efterrätt: hemmagjord cocosglass med äkta cocosflingor och havet som enda vittne.


 

Jag sätter mig längst ut på bryggan. Nu är det alldeles kolsvart över havet. Vågorna hörs i ett sakta mönster, den ljumma vinden frasar i palmbladen och ett dovt mullrande kommer från en ensam fiskebåt ute på det stora svarta. Detta, samt ett rasslande från en kedja till en förtöjd segelbåt längre ut på bryggan, bryter den annars ljudlösa upplevelsen. En doft av oändligt hav. Rakt framför mig finns inget inget inget och så tillslut Jamaicas sydspets. Forsätter vi några tusentals kilometer till når vi Mauretaniens kust. Och jag blir helt upptagen av situationen. Hur många gånger har jag inte suttit vid ett hav och bara känt för att gråta för att det är så vackert? Det är så nära jag kommer att uppleva något religiöst. Doften som jag inte kan beskriva, men heller inte leva utan. Och jag konstaterar som så många gånger förr att jag måste bo vid havet.

Jag brukar inte be om saker. Men vid de där extra hopplösa tillfällena har det skett att jag gjort undantag. När det väl händer handlar min önskan alltid bara om en sak; att jag ska vara lycklig. Inte mer specifikt än så. När jag sitter och äter min glass och tittar ut över havet, tar in doften och ljuden, inser jag att min önskan har blivit uppfylld. Vidare slår det mig att det även är första gången jag inser det. För det händer ju att vi ber om saker, men kanske har vi svårare att vara så pass närvarande att vi uppfattar när de faktiskt slår in. Jag är så glad för allt jobb jag har lagt ner på att ta mig dit jag är idag. Jag är så tacksam för alla i min närvaro och för allt jag får uppleva. Det känns knäppt att inse att en glass i natten kan framkalla hela denna känslostorm, men ibland behövs det inte mer än så.

Innan jag promenerar vidare hemåt går jag in på den lokala butiken och prutar ner en Snickers från 10 kr till 8,50 kr. Värt.

Caye Caulker

Fyra timmar efter att vi passerat landgränsen vaknar jag upp från min slumrande bussresa i ett oerhört översvämmat Belize City, huvudstad i landet med samma namn. Jag har nog aldrig tidigare känt mig så klarvaken så snabbt. Vi visste ju att det är orkansäsong och att det regnat även i El Salvador och Guatemala de senaste dygnen, men detta var bara fruktansvärt att se. När jag frågade busschauffören om detta var en vanlig syn skakade han enbart på huvudet och sa: ”Inte under de senaste fem åren som jag kört buss i denna region!” Kaoset var ett faktum.

Vi lyckades dock hinna med sista båten för dagen ut till Caye Caulker innan hamnen stängde, där vi hade bokat in oss under den kommande veckan. Det kändes tveksamt att sätta sig på en båt ut till en miniö, när till och med fastlandet var uppochner. Det kändes även fel att vi bara kunde dra, medan stadens befolkning hade hårt arbete framför sig de kommande dagarna. Utan att gräva ner oss för mycket i den känslan for vi iväg.

Vi hittar Caye Caulker, en ö mindre än Trelleborgs tätort, 40 minuter från fastlandet med världens näst största barriärrev och turkosblått vatten som enda grannar. Belize har varit en brittisk koloni, varpå engelska fortfarande är det officiella språket, även om både spanska och kreol pratas till höger och vänster. Från att ha enbart varit maya-befolkat under 1800-talet består nu ön av alla möjliga typer. Kreoler, mestiser och kineser, för att inte tala om alla expats från världens olika hörn, gör platsen till den kulturella gryta den är idag. Tänk er Bob Marley en i färgglad kjol, ätandes tacos och slå sönder piñatas så har ni Belize i ett nötskal. Typ.

Vi börjar känna oss hemma efter tre dagar på ön. Antingen beror det på att det är lågsäsong (eller slowseason som det roligt nog kallas här) och att alla nu känner igen oss och vi dem. Eller så handlar det om dess mentalitet (återigen: Go slow!) och begränsade yta. Efter en kortare promenad under en förmiddag passerar vi den enda bensinstationen, lyxhotellet, slumkvarteren där regnvattnet ligger som en hinna över gräsmattan, hamnen med alla fiskebåtar, turiststråket samt bodarna där rastamännen säljer sina tavlor och smycken (läs: weed).

Ölivet gör något speciellt med en alltså. Jag finner mig gång på gång reflekterandes över tidigare vistelser på Mexikanska Isla Mujeres och Indonesiska Gili Trawangan. En tidig morgon, innan solen och hundarna gått upp, vaknade jag i feberyra och kunde inte somna om. Istället valde jag att ta med min bästa vän Canon ut på en promenad. Hoppas resultatet ger er en microkänsla av hur vi haft det.

IMG_8545
IMG_8370
IMG_8450
12178987_10156133994225366_881643903_n
12180198_10156133994270366_1176535572_n
12188378_10156133994205366_582000671_n
12188726_10156133994230366_1431532908_n
12188720_10156133994195366_1104986282_n
12188806_10156133994275366_1458010417_n
12181880_10156133994260366_1532240082_n
12179984_10156133994200366_326324557_n
IMG_8497
12179472_10156133994245366_171573236_n

Verkligheten

Om detta är den hemska verkligheten. Vad är vi så rädda för?

Hästarna går fritt vid vägarna. I varje hörn i staden finns en däckshop samt en nagelstudio. Äts det inte bönor minst en gång dagen är det skandal. De beväpnade soldaterna får skjuts på flaket av passerande bilar. Varje gata i huvudstaden är bakom galler och bevakas av en vakt. Butikskassörskan blir väldigt förvånad när vi packar våra varor själva. I husen (skjulen) på landsbygden trängs kalkoner, hönor och ankor med katter, hundar, hästar och kossor. Bussarna spyr ut moln med svart rök och det känns som att katalysatorn ännu inte har hittat hit. Det finns alltid en vulkan i sikte i landet. Att höra om ett mord om dagen är inget ovanligt. En yta lika stor som hela Ystad (8 km²) är än idag täckt med lava då vulkanen norr om huvudstan hade utbrott år 1658. I affären kan vi räkna de ekologiska varorna på våra tio fingrar. Längs med vägarna står barnen i sina skoluniformer och väntar rastlöst på skolbussen. Det finns fler frukter och grönsaker på grannens bakgård än på ICA. Bananerna kommer i femton olika färger, smaker, storlekar och namn. Bussen i stan kostar 2 kronor vart vi än ska. Det är inget konstigt att påpeka för sin vän att hen blivit tjock. Inga hus är isolerade. Flera gånger om dagen, från tidig morgon till sen kväll, passerar killen med brödcykeln och låter alla veta detta genom sitt högljudda tutande. I kärnfamiljen ingår även farmor, svärmor, systerdotter och morbrors fru. Att vakna av (eller sova igenom) ett mindre jordskalv i veckan tillhör vanligheterna. Utanför dörren går dagligen försäljare och marknadsför skrikandes sina varor, exempelvis klorin, tortillas, eller bilbatterier. Varje dag får jag minst fyra sms från teleoperatören som fanatiskt uttrycker att jag har vunnit en dollar i nytt saldo om jag bara smsar tillbaka.


Ja, vi har ibland olika vanor, kulturer, förutsättningar, uppfattningar, religioner osv. MEN! Vi är ändå alla samma. 

Vi vill ha kärlek, trygghet, vänskap. Vi vill förbättra våra liv och åstadkomma något bra för oss själva och vår familj. Vi klagar på vår lön och fightas med chefen för att få ökning. Vi diskuterar politik. Vi älskar att hänga på stranden en ledig dag. Vi kör för fort. Vi äter sötsaker och dricker Coca-Cola. Vi är ute och går promenader med vår bästa vän. Vi är arbetslösa. Vi äter tacos som om vi vore från Mexico och det inte fanns någon morgondag. Vi är våldsamma. Vi skvallrar. Vi flyr undan regnet när himlen öppnar sig. Vi kämpar. Vi älskar. Vi lever. Vi bor i segregerade städer. Vi åker kollektivt. Vi tränar crossfit och yoga. Vi står i bilköer i morgonrusningen. Vi pratar om klimatförändringar. Vi tar hand om våra barn. Vi är homosexuella. Vi dricker. Vi dansar. Vi gör misstag. Vi sopsorterar ibland (och ibland inte). Vi känner någon som drabbats av cancer. Vi rastar våra hundar. Vi ser solen gå upp för en ny dag.

Det handlar inte om vart vi kommer ifrån. Jag blir så trött på mig själv när jag stundtals tar den enkla vägen och uppmärksammar olikheterna, det exotiska och annorlunda med att vara här. För jag vet att jag har mer gemensamt med många salvadoraner än vissa svenskar när det kommer till åsikter och livsmål. Och det finns salvadoraner jag inte alls skulle uppfatta som likasinnade, men som många där hemma skulle älska att ventilera med över en inhemsk öl.

Vi måste se bortom allt detta. Vi är alla individer. Det finns inget som bara är mitt. Vi är människor och vi anpassar oss, men vi släpper heller inte allt som känns bekant för oss. Så vi fortsätter att packa våra varor i affären själva. Vi irriterar oss på tutande brödcyklar. Vi slutar inte undra hur många som egentligen fixar sina naglar varje dag. Och det är okej! Det är okej att vara annorlunda, men det är också okej att välja att smälta in.

Så. Hur kan allt detta vara så hemskt? Och vad är vi så rädda för?