FullSizeRender

11 h, 241 km, 15 kr

Novell av en uttråkad Maria Bolin på bussar mellan Munnar – Coimbatore – Ooty.

Så fort Maria och hennes nyfunna vänner hade tagit ett sorgset farväl, men insisterat på att deras vägar snart skulle korsas igen, tittade hon sig omkring och upptäckte att hon stod mitt i centrum av en annan familj. Hon försökte genast imponera med de få fraser Malayalam hon kunde. De bara skakade på huvudet och log lite förlegat. Fan. Dom är inte från Kerala, Maria. Varför har du inte lärt dig något på Tamil ännu? De två bröderna, som var någonstans i hennes ålder, hasplade sig dock fram på engelska. Var ska du? Vi ska också på den bussen. Stanna med oss. Vi säger till när den kommer. Maria andades ut. Mina vänner stack precis. Ni är härmed mina nya vänner. Familjen skrattade.

Bussen tvärnitade bredvid den lilla folksamlingen som skapats vid den så kallade hållplatsen. Den var mer än 30 minuter sen och familjen, som under de senaste 20 minuterna gång på gång hade lovat att den snart skulle dyka upp, såg att den blonda tjejen andades ut. Alla började närapå springa mot dörren som om det gällde liv eller död. Alla utom Maria, som lunkade sakta efter. Hon var uttråkad, svettig och trött i axlarna efter att ha stått med ryggsäcken på sedan hon kom dit. Bröderna började skälla ut folk som satt på platserna längst fram. Hade de bokat platser trots att man inte kan reservera? Maria förstod ingenting i detta kaos medan hon försökte glömma bort alla svenska kutymer om att stå och vänta i kön, eftersom alla andra bara trängde sig förbi. Väl ombord på den överfulla bussen kallade bröderna på henne från platserna de snott åt sig längst fram. Maria! Kom! Vi har plats till dig här. Skynda! Hon tittade urskuldande på alla som stod i mittgången medan hon tvingades pressa sig förbi dem med sina stora väskor. Typiskt. Som om jag inte redan har allt jag kan få i världen. Nu ska jag sno deras sittplatser också. Hon nästan ramlade ner på fönsterplatsen bredvid den ena brodern och tackade för deras oerhörda vänlighet. Bussen började rulla och chauffören höjde stereoanläggningen (det enda av bussen som verkade komma från denna sida Jesus födelse) till max och något som bara kan beskrivas som reggaeton på hindi strömmade ur högtalaren. Han såg nöjd ut. Maria skakade förundrat på huvudet och lutade sig tillbaka.

Vägarna de körde på var närmast obeskrivligt snirkliga. På 1500 meters höjd sträckte sig teplantagen så långt ögat nådde och längre därtill. Hon fann sig stirrandes ut genom fönstret, hakan ända nere på golvet, och kunde inte förstå att det fanns platser som dessa. Välbehaget spred sig som ett virus i kroppen. Känslan av att vara ensam mitt i detta stora land, så långt borta från allt som vanligtvis kändes bekant, fick henne att börja le.

Det vankades strejk i delstaten. Maria visste inte hur hon alltid lyckades ha sådan tur att tajma rätt resdagar, men hon klagade inte. Var de än stannade längs vägen skulle nya resenärer tryckas på den redan proppfulla bussen. Det kändes som om alla ville iväg. Bort från bergen, bort från staden, bort från vardagen. Bort. Hon hade ingen aning om vart de skulle, men med på den sista bussen innan strejken, det skulle de minsann. Framför henne på golvet satt minst tio kvinnor i sina färgglada saris som alla hade tröttnat att stå upp. Plötsligt, utan förvarning, rusade en av kvinnorna upp mot fönstret på platsen framför Maria. Brodern, som Maria delade säte med, var direkt med på notorna. Innan hon visste ordet av hade han lutat sig över henne, fått tag i det vidöppna fönstret och lyckats dra igen det millisekunden innan spyan träffade glasrutan. Maria var chockad. Hade han inte varit så uppmärksam hade hon nu suttit med kvinnans gamla matrester över hela ansiktet. Efter någon minut av att försöka undvika att titta direkt på den stackars kvinnan som hulkande hängde ut genom fönstret kände hon att hon borde hjälpa till på något sätt. Maria tog sin halvfulla vattenflaska och räckte den med ett medlidsamt leende åt kvinnan som tittade upp mot henne, tog emot den, drack några stora klunkar för att sedan kasta ut den tomma petflaskan genom fönstret. Sedan satte kvinnan sig ner på golvet igen, märkbart medtagen av händelsen. Bussen rullade på som om inget hade hänt.

Det hade blivit varmare. Hon tittade upp från boken hon varit så uppslukad av. Dom skulle ju snart kyssas för första gången! Hon tittade ut genom fönstret och konstaterade att värmen inte var en illusion; utanför samlades palmodlingarna över stäpplandskapet och de snirkliga bergsvägarna och höga topparna med teplantage syntes långt bakom dem i horisonten som mörka siluetter i den nedåtgående solen. De olika vilddjuren som flankerade längs med vägkanten gav snarare sken av ett safariäventyr än en vanlig busstur. Hon kände sig nöjd och insåg att även om värmen och fuktigheten är jobbig i längden skulle det bli skönt med ett smärre avbrott. Hon visste ju att kyligare nätter väntade. Västerut, mot havet, såg hon något annat som fick henne att haja till och ett stort leende kom över hennes läppar. Hundratals vindkraftverk tornade upp sig och bildade en tillfredsställande och välbekant scen, även om den kändes väldigt främmande i detta land. Just det. Boken. Skulle dom äntligen få varandra?

Byarna passerades. Hindi-reggaetonen fortsatte pumpa högt. Hon granskade missnöjt sina naglar. Det var ingen vacker syn som hon skapat och funderade med avsmak på hur de hade kunnat bli så smutsiga och torra. Det måste vara all hand desinficering som torkat ut dem bestämde hon kvickt. Maria vände åter sin uppmärksamhet mot landskapet och folket som skymtade förbi utanför. Alla dessa människor. Vart var de på väg? Vilket liv levde dom? Var dom glada?

En ny stad innebar stopp, avstigning och bussbyte. Nya vänliga själar fortsatte att hjälpa henne på rätt buss. Hon kunde inte låta bli att börja känna sig hemma bland alla dessa främlingar, som om hon var en av dem, att de alla var gamla bekanta. Det som dock talade för motsatsen var deras nyfikna blickar och ständigt upprepande frågor om varifrån hon kom. Några människor stack dock ut från mängden och intresserade sig för andra saker. Först ut var en tolvårig pojke. Maria hade lagt märke till att han gång på gång lutat sig bakåt och kastat förstulna blickar på henne, men inte riktigt vågat ta kontakt. Så fort hon la ifrån sig boken hörde hon hans försiktiga ”ma’am?”. De började prata och hon var mäkta imponerad av den unga pojkens engelska, som märkligt nog var den bästa hon hört komma från en indier under hela resan. Han berättade att han hade börjat läsa engelska när han var fyra år. Hon märkte snart att det var en mycket intelligent kille, han intresserade sig väldigt mycket för hennes utbildning, vad för betyg hon hade haft i hans ålder och ville prompt veta hur skolsystemet fungerade i Sverige. Självklart hade han högsta betyg i alla ämnen, något han sa ödmjukt utan att skryta. Vad vill du bli när du blir stor? Air Force Captain. Kan man plugga till det här i Indien? Nej, då måste jag flytta till London. Maria var förvirrad. Men vill du verkligen bli det? Innebär inte det att du måste flyga i typ… krig? Pojken bara log mot henne och skakade på huvudet, vilket hon vid det här laget har lärt sig betyder ja.

Det andra mötet som gjorde intryck på Maria var en medelålders man i mjukisbyxor som stått bredvid henne i mittgången en stund. Han inledde med den numera uttråkande frågan var kommer du ifrån? men sken, till skillnad från andra, upp när han hörde hennes svar. Åh, men är inte Alfred Nobel svensk? Eh… jo. Det är han. Hur vet du vem det är? Det är klart jag vet vem det är, det är ju mannen som uppfann bomben! Om det inte hade varit för hans vänliga leende hade Maria nog börjat känna sig lite olustig vid det här laget. Hon antog (och hoppades!) att hans kunskap inom detta ämne snarare berodde på att han var utbildad ingenjör eller något, än att det hade med andra fritidsintressen att göra. Maria fortsatte förhöra honom om hans svenskkunskaper, men dessvärre hade varken IKEA eller ABBA letat sig till hans medvetande. Zlatan, däremot, hade han full koll på och förkunnade stolt att han var mycket fotbollsintresserad. Och badminton! Sa han och drog menande i sina mjukisbyxor. Jag kommer precis från en träning. Några minuter senare, när de hade gjort upp om att någon gång mötas i en match, hoppade mannen vinkandes av bussen.

Det hade för länge sedan blivit mörkt ute. Människor hoppade på och av bussen, byarna susade förbi utan att göra något väsen av sig. Maria drog den tunna sjalen tätare omkring sig. De hade visst kommit upp på höjden igen. Så tog boken slut. Hon fann sig gråtandes och leendes på samma gång, som om känslorna länge funnits inom henne, men inte kunnat hitta ut på rätt sätt. Det kändes konstigt nog bra att den var över. Ett nytt resmål väntade.

Comments (0)

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *