Jag drar!

Imorgon är sista dagen i landet jag hängt under de senaste fyra månaderna, här på andra sidan jorden i det luftfuktiga El Salvador som mitt hår aldrig kommer att bli vän med.

Mitt mål med en utlandspraktik var att bättre förstå vad utvecklingssamarbete innebär samt att möta människorna som varje dag kämpar för att förändra sina liv. Ibland kunde jag innan avfärd undra om detta var naivt och tänka att jag nog bara skulle vara undangömd på en organisation. Jag valde att tona ner mina höga tankar för att inte bli besviken. Det visade sig dock att jag inte hade behövt oroa mig.

Redan för några veckor sedan insåg jag att mina mål har infriats i allra högsta grad. Mitt intresse för utvecklingssamarbete har ökat i och med dess relevans i min vardag och numer råder en närapå besatthet av biståndsdebatten i mitt inre. Jag vet idag att det är detta jag vill ägna min yrkesverksamma tid åt och jag har fått en kunskap i frågan som jag enbart kunde drömma om för sex månader sedan. Jag har dessutom spenderat mycket tid i fält och fått träffa, skratta med och påverkas av den utsatta salvadoranska landsbygdsbefolkningen. För detta är jag alla inblandade evigt tacksam.

 


Kort och gott och blandat vill jag bara nämna det mest uppenbara vi har lyckats producera under vår tid här. Förutom filmen som vi gjorde när ANADES fyllde 25 (som ni förhoppningsvis redan sett), har vi även fått ihop En dag på gården San Jorge och Vad betyder ANADES för dig? ANADES har dessutom fått ett stort ansiktslyft när det kommer till sin kommunikation via webb, i och med ny hemsida och ökad närvaro i sociala medier. Plus en massa massa massa annat! Hur bra?!


 

Jag kommer sakna: Leo, ljumma kvällar, huset, jätteekorrarna utanför fönstret, all frukt (speciellt passionsfrukten), friheten i arbetsuppgifterna, landskapet, vulkanerna, soluppgångarna, Leos bönhummus och sojasås (och all annan mat han lagar), fredagsfilmkvällar, de pålitliga och hängivna pupusakvinnorna, Rapport till frukosten, intrycken, spanskan, vår gata, billiga mojitos, att gå halvnaken hemma samt våra yogarutiner.

Jag kommer dock inte sakna: att vattnet helt plötsligt är avstängt i kranen, brödtutan en gång i timmen, avgasmolnen från bussarna, den begränsade rörligheten i staden, kallduschen, hettan, myggen, luftfuktigheten, missförstånden, internetuppkopplingen, blickarna och ostförsäljarna vid kyldisken på Súper Selectos.

 

IMG_7733 
FullSizeRender-19
IMG_3495
IMG_1004
IMG_1000
IMG_1001
IMG_1031
IMG_1032
IMG_7741
IMG_2184
FullSizeRender-20
IMG_3503
IMG_1845
IMG_2977
IMG_3430

Verkligheten

Om detta är den hemska verkligheten. Vad är vi så rädda för?

Hästarna går fritt vid vägarna. I varje hörn i staden finns en däckshop samt en nagelstudio. Äts det inte bönor minst en gång dagen är det skandal. De beväpnade soldaterna får skjuts på flaket av passerande bilar. Varje gata i huvudstaden är bakom galler och bevakas av en vakt. Butikskassörskan blir väldigt förvånad när vi packar våra varor själva. I husen (skjulen) på landsbygden trängs kalkoner, hönor och ankor med katter, hundar, hästar och kossor. Bussarna spyr ut moln med svart rök och det känns som att katalysatorn ännu inte har hittat hit. Det finns alltid en vulkan i sikte i landet. Att höra om ett mord om dagen är inget ovanligt. En yta lika stor som hela Ystad (8 km²) är än idag täckt med lava då vulkanen norr om huvudstan hade utbrott år 1658. I affären kan vi räkna de ekologiska varorna på våra tio fingrar. Längs med vägarna står barnen i sina skoluniformer och väntar rastlöst på skolbussen. Det finns fler frukter och grönsaker på grannens bakgård än på ICA. Bananerna kommer i femton olika färger, smaker, storlekar och namn. Bussen i stan kostar 2 kronor vart vi än ska. Det är inget konstigt att påpeka för sin vän att hen blivit tjock. Inga hus är isolerade. Flera gånger om dagen, från tidig morgon till sen kväll, passerar killen med brödcykeln och låter alla veta detta genom sitt högljudda tutande. I kärnfamiljen ingår även farmor, svärmor, systerdotter och morbrors fru. Att vakna av (eller sova igenom) ett mindre jordskalv i veckan tillhör vanligheterna. Utanför dörren går dagligen försäljare och marknadsför skrikandes sina varor, exempelvis klorin, tortillas, eller bilbatterier. Varje dag får jag minst fyra sms från teleoperatören som fanatiskt uttrycker att jag har vunnit en dollar i nytt saldo om jag bara smsar tillbaka.


Ja, vi har ibland olika vanor, kulturer, förutsättningar, uppfattningar, religioner osv. MEN! Vi är ändå alla samma. 

Vi vill ha kärlek, trygghet, vänskap. Vi vill förbättra våra liv och åstadkomma något bra för oss själva och vår familj. Vi klagar på vår lön och fightas med chefen för att få ökning. Vi diskuterar politik. Vi älskar att hänga på stranden en ledig dag. Vi kör för fort. Vi äter sötsaker och dricker Coca-Cola. Vi är ute och går promenader med vår bästa vän. Vi är arbetslösa. Vi äter tacos som om vi vore från Mexico och det inte fanns någon morgondag. Vi är våldsamma. Vi skvallrar. Vi flyr undan regnet när himlen öppnar sig. Vi kämpar. Vi älskar. Vi lever. Vi bor i segregerade städer. Vi åker kollektivt. Vi tränar crossfit och yoga. Vi står i bilköer i morgonrusningen. Vi pratar om klimatförändringar. Vi tar hand om våra barn. Vi är homosexuella. Vi dricker. Vi dansar. Vi gör misstag. Vi sopsorterar ibland (och ibland inte). Vi känner någon som drabbats av cancer. Vi rastar våra hundar. Vi ser solen gå upp för en ny dag.

Det handlar inte om vart vi kommer ifrån. Jag blir så trött på mig själv när jag stundtals tar den enkla vägen och uppmärksammar olikheterna, det exotiska och annorlunda med att vara här. För jag vet att jag har mer gemensamt med många salvadoraner än vissa svenskar när det kommer till åsikter och livsmål. Och det finns salvadoraner jag inte alls skulle uppfatta som likasinnade, men som många där hemma skulle älska att ventilera med över en inhemsk öl.

Vi måste se bortom allt detta. Vi är alla individer. Det finns inget som bara är mitt. Vi är människor och vi anpassar oss, men vi släpper heller inte allt som känns bekant för oss. Så vi fortsätter att packa våra varor i affären själva. Vi irriterar oss på tutande brödcyklar. Vi slutar inte undra hur många som egentligen fixar sina naglar varje dag. Och det är okej! Det är okej att vara annorlunda, men det är också okej att välja att smälta in.

Så. Hur kan allt detta vara så hemskt? Och vad är vi så rädda för?

Första månaden

Jag har alltid älskat att skriva. När jag var yngre handlade det mest om dikter, sångtexter eller ångestfyllda tonårsdagböcker. På senare dar är det diverse resor som främst har gett mig inspirationen att fylla en tom sida med svarta bokstäver och jag har alltid försökt blogga om både högt och lågt.

Sedan dagen vi landade i El Salvador, alltså på riktigt landade i livet här, är det dock något som ändrats hos mig. Vi vet alla hur miljöombyte eller kulturkrockar skapar ett kaos inom oss. Vi vet att vi efter en semestervecka snarare är utmattade av nya intryck än utvilade och redo för att sätta oss vid kontorsstolen på måndagsmorgonen. Alla som någonsin flyttat vet hur oerhört krävande det är att lära känna en ny stad, att förstå hur busslinjerna går, att kunna koncentrera sig på vad alla runt omkring säger på det här andra språket eller att alltid ha ett leende på läpparna vid möten för att skaffa nya bekantskaper.

Det som skiljer den här praktikperioden från mina tidigare resor, oavsett om det handlat om utbytesstudier eller längre resor på egen hand, är hur förberedelserna sett ut innan avfärd samt mottagandet när vi kom hit. Aldrig har jag blivit så matad med information om ett land tidigare. El Salvadors historia och nutid. Var det är bra att vistas och vilka områden som är no-no. Vilken roll jag kommer ha på organisationen. Var de bästa pupusorna görs. Hur landets regering är sammansatt. Vem som har ansvar för mig om jag blir kidnappad. Hur jag ska reagera om jag ser ett barn få en smäll på käften.

Missförstå mig inte, allt detta har varit oerhört lärorikt, men det som jag märker nu är hur svårt det är att vara här utan en förutfattad mening, utan att redan ha en bild av hur allting bör vara. Just idag bär jag därför med mig tre inkompatibla bilder. Jag lever med den bild jag fått förklarad för mig hemifrån. Den jag får genom att prata och möta de som bor och verkar här. Samt den som finns inom mig, den som snarare utgår från den jag är, var jag har varit och vart jag är påväg. Och kanske är det här kaoset bildas.

Varje dag ser jag Leo sitta med sitt skrivblock. Hans sinnen registrerar allting som händer och genast får han ner det på papper. Han fyller sida efter sida, oavsett om ett uppslag kan ha ett enda sammanfattande ord (exempelvis ARG!) eller innefatta långa målande miljöbeskrivningar om platsen vi befinner oss på. Alla hans subjektiva upplevelser finns i hans gula skrivbok. Och jag blir så avundsjuk, för medan han sitter där och får utrycka sig i ord är jag fastklistrad bakom min kamera. Detta är något jag inte är van vid.

Här på organisationen är alltså min uppgift att fånga vardagen genom bild och film. Dessa blir i efterhand snarare objektiva än subjektiva för er. Så när jag ska sammanfatta mina första trettio dagar, i ett land som inte ens youtube har vågat sig på att göra en beskrivande kortfilm om, blir det lika förvirrande som ovan.

Därför får ni stå ut med att jag för närvarande kommunicerar bäst genom bild.

IMG_6179
IMG_6381
IMG_6170
IMG_6195
11998528_10156029605255366_1427169899_n
12016604_10156029605730366_1270142282_n
12023122_10156029605060366_1693313933_n
12025538_10156029604935366_711948073_n
12029005_10156029605670366_458615223_n
12042239_10156029605530366_1867325957_n
12047641_10156029605170366_174400505_n
12048617_10156029605305366_1105050028_n
CAD18E47-A00B-4D57-804F-D4505E3C157CB6B2631C-1A4A-4D40-A873-F4A9227CB36C

Sängen

Som så många kvällar förr ligger jag och lyssnar på ösregnet utanför. Just inatt befinner vi oss i strandparadiset El Tunco, och min sarong fladdrar friskt genom det öppna fönstret där jag hängt den för att torka efter dagens saltvattensstänk. I bakgrunden hörs ett annat ljud, den musik som strömmar från det sandiga dansgolvets högtalare, men som väl är nästan drunknar i ljudet av dropparna som slår mot plåttaket.

Jag ligger vaken och känner. Jag tänker inte, utan som vanligt känner jag mest. Jag är egentligen trött, men det är som att mitt hjärta inte riktigt än kan välja att sköljas över av den ljuva sömnen. Det sjunker sakta in hur människor, på andra sidan havet, flyr för sina liv över ett annat hav. Människorna vi ser på bilderna är inte bara statister i en overklig kuliss. Detta händer och det är fullkomligt ofattbart. Det går inte att förstå hur de måste känna sig. Utelämnade? Övergivna? Ovälkomna? När du inte har någonstans att ta vägen, du kan inte vända hem igen och du kan inte fortsätta gå, utan du placeras i limbo. Att tänka den tanken är fruktansvärd. Att känna den känslan är svindlande.

Vi pratar om det på hostelet. Vi pratar om det med Sverige. Vi pratar om det med varandra och med oss själva. Vi lever i denna samtid som vi så gärna vill kunna förklara. Men det går inte.

Och här ligger jag. Här ligger jag vaken och känner. På ett hostel. Under tak. Innanför lås. Med täcke. Och har förmågan att för mig själv klaga på en alldeles för mjuk och nerlegad säng.

Då kommer tårarna. Och till slut även sömnen.

El Tunco

45 minuter med bil från storstadslivet, avgaserna, oroligheterna och den inhemska maten i San Salvador rakt ut mot kusten ligger El Tunco, en flyktort för allt från överklassen i landet till amerikanska surf dudes. Vid stranden hittade vi lugnet, glädjen, människorna, maten, aktiviteterna – allt som vi cravat de senaste tre veckorna, allt som vi trott skulle utgöra hela vår vistelse här i El Salvador. Det är lätt att glömma att vår mesta tid i detta land kommer bestå av samma vardag, i princip, som hemma. Jobba, träna, laga mat, sova.

De fyra dagar vi hade krävt att få ledigt, utmattade på grund av allt från magsjuka, dygnet-runt arbete samt husflytt, bestod av slappande, bokläsande, turistande, surfande och yogande. Det är svårt att förstå att det rör sig om samma land och vi enades om att besöket vidgade vår uppfattning om situationen och platsen vi verkar på. Det är skönt att veta att denna andningspaus inte är längre bort än så.

Så vi ses snart igen, grisen.

IMG_7176
IMG_7152
IMG_7080
IMG_7115
IMG_7101
IMG_7089
IMG_7228
IMG_7171
IMG_7206
IMG_7227
IMG_7160
IMG_7136
IMG_7112
IMG_7069

Anades

ANADES, Asociación Nuevo Amanecer de El Salvador (En ny gryning i El Salvador), heter organisationen där jag och Leo kommer praktisera de kommande fyra månaderna. Huvudkontoret ligger i Mejicanos, en egen kommun som gränsar till huvudstaden San Salvador.

Vi åker tidig morgon söndagen den 23 augusti från ett stilla Malmö. Robban slumrar kvar i sängen och jag har inte längre fler tårar kvar. Det går en ilning genom kroppen när jag istället försöker fokusera mina tankar på vart jag är på väg och jag inser att jag faktiskt inte har en aning om vad jag ska få vara med om. Äventyret börjar här.

Två resdygn senare och bilen stannar utanför en stor stålgrind. Tre minuter tidigare, när vi passerat innanför Mejicanos kommungräns, hissades de nerrullade fönstren upp och AC:n ersatte den sköna kvällsbrisen som under hela färden smekt våra ansikten. Klockan är mycket, närmre tio på kvällen, och vi får förklarat för oss att det inte är optimalt att vistas på någon av stadens gator vid denna tidpunkt, allra minst i Mejicanos. Leo och jag är så utslagna efter flygresan och tidsskillnaden att vi inte ens orkar bry oss.

Grinden till ANADES öppnas och vi möts av en lugn och oerhört lummig innergård som precis går att urskilja i månskenet. Det enda som hörs är syrsornas vilda spel. Någon följer oss till våra gästrum, där vi kastar oss i säng och slocknar på direkten. Klockan är ju trots allt sex på morgonen i våra kroppar, som min kära pappa hade sagt.

”Maria, det är så pinsamt! Jag vet inte vad jag ska svara när de frågar!” Mamma påstår att alla undrar vad det är jag egentligen gör här borta på andra sidan havet samt att hon inte vet mer än att jag är framme och har det bra. ”Vad är ANADES? Vad sysslar de med? Vilken är din uppgift där? Hade du inte praktik på IM? Jag fattar inte!” Så låt mig berätta.

ANADES bildades sent 80-tal och har sedan dess varit partnerorganisation till IM. Detta innebär att en del av de pengar som IM samlar in hemma hamnar i projekten som ANADES driver i El Salvador. IM tror nämligen att något av det viktigaste för att kunna hjälpa folk ur fattigdom är lokal kännedom, vilket innebär att vi inte kan göra så mycket från Sverige. Det måste ske på plats och det måste ske med långvarig närvaro. ANADES målsättning är att bidra till utsatta familjers och områdens inflytande, för att tillsammans med dem bygga ett värdigt, solidariskt och hållbart liv.

Förutom för personlig utveckling, finns det många anledningarna till att jag befinner mig här. Jag har som uppgift att rapportera hem till IMs givare vad som händer med pengarna de skänker. Detta görs bland annat genom bloggande. Jag ska även fungera som en sorts länk för IM och se till att samarbetet med ANADES faktiskt fungerar som det är tänkt. Dessutom är en anledning att Sida (som finansierar hela praktikperioden) vill att fler intresserar sig för biståndsarbete i stort så att de kan bygga upp en resursbank inför framtiden. Slutligen syftar det sista skälet naturligtvis till att jag ska bidra med något till ANADES under de fyra månader jag vistas här.

Min uppgift på organisationen har hittills handlat om att fotografera och filma alla deras projekt, för att de ska kunna visa upp detta i olika sammanhang. Det har varit intensivt och inneburit mycket resande, men samtidigt har det varit väldigt lärorikt att på så kort tid få en helhetsbild av organisationen och lära känna alla nya människor och miljöer. Dessutom är det ju utmärkt för er, då ni enkelt kan sätta er in i vårt arbete. Ta en titt nedan på Leos och min lilla bebis för att se vad vi kämpat med dygnet runt under en dryg vecka!

OBS! Glöm inte trycka på CC-knappen i spelarens nedre verktygsfält för att få svenska undertexter. I menyn som kommer upp väljer du det språk du vill ha.

Så. Nu slipper du få fler dumma frågor och känna dig idiotförklarad i fortsättningen. Bra va, mamsen? De som inte hade 15 futtiga minuter över får skylla sig själva.

Bilder: En man skär i ett ätbart blad på ANADES gård / Organisationen firar 25 år med visning av vår film för drygt 150 personer / Utsikt över grönskande berg från gården / Höna som ger ägg som ger inkomst / Lyriska linslusar på förskolan i Mejicanos / Alla får vara med! / Leo skaffar ny kompis medan mammorna har möte om viktigheter / Hårt arbete då det ska bli en fin skolgård på baksidan av organisationens kontor… / …Men allt går bara vi hjälps åt! / På gården produceras balsam efter en lång och krävande process / Det odlas även lök! / Vägen till de olika samhällena där kvinnogrupperna träffas är kantad av uttorkade majsplantage / Leo skaffar nya fiender?

IMG_6784
IMG_7061
IMG_6766
IMG_6659
IMG_6631
IMG_6602
IMG_6375
IMG_6425
IMG_6420
IMG_6751
IMG_6737
IMG_6277
IMG_6618