Epilog

Hejdå backpacker-Maria och hej Sverige! Nu har bloggen fyllt sin funktion för denna resa, men jag ville inte lämna den utan att skriva ner mina reflekterande tankar en sista gång. Inte många av er läsare som är chockerade antar jag.

Jag måste medge att jag är medveten om att jag enbart sett en liten bit av Indien. Jag är också medveten om att jag valt att fokusera min resa (och därmed också bloggen) på allt det underbara med detta land. Jag har valt att notera, men inte på samma sätt ta in, all misär, den ibland hemska doften, alla hundratals gånger tiggare storögt tittat in i mina ögon, smutsen, fattigdomen, hemlösheten, gatudjuren, naturförstörelsen, snatteriet, slummen, ojämlikheten… Det enda som inte gått att undvika på samma sätt (även om undvika är helt fel ord) är trafiken och ljuden den skapar. Den är stundtals hemskt.

Trots, eller kanske till och med på grund av, allt detta är jag mer än säker på att jag kommer komma tillbaka. Även om jag enligt vissa bara sett India-light, då de södra delarna har bättre och säkrare förhållanden, är jag också säker på att jag fortfarande är mer nyfiken på de norra delarna.

Jag mötte en kille i Ooty som påstod att han inte tittade på nyheterna sedan några år tillbaka för att han redan var medveten om all skit som hände i världen och tyckte att det bara gjorde honom deprimerad att bli matad av detta varje dag. Jag respekterar det beslutet, men tycker också att det är synd. Jag tror det handlar om hur vi väljer att se på sakerna runt omkring oss. Vi kan strunta i att ta in allt. Vi kan också ta in det, låta det påverka och gräva ner oss. Eller så kan vi ta in det och låta det påverka oss att vilja vara del av en förändring.

Mycket av detta gick jag igenom under mina två år av min master. Till en början var det hemskt att varje dag, varje lektion, att hela tiden prata, bli påmind och skriva uppsatser om orättvisa, miljöhot och en dyster framtid. Och det är klart jag deppade ner mig. Jag funderade på vad meningen med något annat yrke var. Allt vi behövde göra var ju att satsa på hållbarhet! Om vi har kommit så här snett, så här fel, så här långt bort från kurs, hur kan vi då ägna oss åt något annat än att styra oss rätt? Jag gav min egen utbildning hybris.

Sakta började det dock vända. Efter att länge ha känt en hopplöshet började kämparglöden återvända. Jag började lägga ihop olika saker hos mig själv, min utbildning och världens utmaningar för att bättre förstå min kompetens och det jag ville bidra med för att förändra. Det är dock här jag ibland står och stampar än idag. Det finns så mycket att göra, så många att hjälpa, så mycket att förändra. Var börjar jag?

Dock blir jag mindre och mindre och mindre rädd för att ta tag i utmaningarna som väntar. Klyschigt va? Jag är glad att jag insett att jag älskar att resa själv och att jag nästa gång kan bespara mig nervositeten och bara glädjas åt pirret som kommer med det. I bagaget hem tog jag med mig motivation, möjligheter och glädje. Dessa ämnar jag använda och omvandla till produktivitet under den närmsta tiden. Ett steg i taget. Efter ett tag har jag kanske gått jorden runt.

Jag är så innerligt glad att du har följt min resa. Och jag hoppas vi ses snart igen!

Matteresan

  • Antal km på buss och tåg: 1714
  • Antal tagna surfvågor: 35
  • Antal missade surfvågor: 4165
  • Antal lästa böcker: 8,5 (en va kass så jag pallade inte)
  • Antal klappade getter: 0
  • Antal solnedgångar på stranden: 10
  • Antal Paneer Butter Masala: 12
  • Antal Masala chai: 10
  • Antal selfies med indier: 6 (försökt undvika)
  • Antal bra duschar: 9 (förvånansvärt många)
  • Antal tömda solskyddskrämer: 3
  • Antal fällda tårar: 5 (jävla bokslut)
  • Antal spyor: 0 (thank you, Dukoral!)
  • Antal shoppade jeans: 1 (nödvändigt)
  • Antal flygplatstimmar: 47
  • Antal bergstoppar: 2
  • Antal gånger jag svarat att jag är gift: 2
  • Antal gånger jag borde svarat att jag är gift: 26 (kan inte ljuga)
  • Antal vattenmelonjuicer: 40+
  • Antal utslitna hörlurar: 2
  • Antal jämställdhetstecken: för få
  • Antal Bintang: 15
  • Antal Kingfisher: 1
  • Antal hörselskador från biltutor: va?
  • Antal graders temperaturskillnad: 0 till 42
  • Antal helveg-dagar: 17 av 50 (ändå!)
  • Antal massager: 0 (allt för brännan)
  • Antal besökta tempel: 3
  • Antal utnötta och slängda bikinis: 2
  • Antal undvikta moppeolyckor: 8
  • Antal sår/skador/ärr: 8
  • Antal tagna foton: 1596
  • Antal yogaklasser: 13
  • Antal meters höjdskillnad: -2 till 2660
  • Antal blogginlägg: 19
  • Antal fyllor: 2,5
  • Antal helt oanvända plagg: 2 (ändå bra)
  • Antal använda skor: 2
  • Mest onödiga pryl jag släpat runt på: frotté-handduk (helt oanvänd)
  • Antal gånger jag använt ordet sustainable: 3
  • Antal gånger jag undvikit att använda ordet sustainable: 22
  • Antal tillfällen jag saknat snö: 4
  • Antal kokosnötter: 12
  • Antal gånger jag velat hem: 0 (har dock längtat efter att få leka kattfamilj med Oliver)
  • Antal gånger jag funderat på att förlänga resan: 47
  • Antal gånger jag insett att det inte skulle vara möjligt att förlänga resan: 1

Mysore

Så har jag nått den sista destinationen på min resa. Mysore ligger i delstaten Karnataka, precis som Bangalore, och därför börjar jag närma mig platsen där jag startade. Staden är främst känd som Ashtangayogans födelseort (hit kommer yogis från världen över för att praktisera) samt huvudstad för det tidigare kungadömet mellan 1399 till 1947 (då Indien blev självständigt). Kvar från kungadömet är det (i alla fall på bild) enastående kungapalatset. Palatset har över fyra miljoner besökare varje år, även om det kändes som att de tryckt in allihopa på samma dag när jag var där. Jag har aldrig känt mig mer obekväm och klaustrofobisk där vi föstes omkring i megastora grupper. Det är (som tur är) det mest turistiska jag gjort under resan och jag var något lättad när vi fick se solljuset igen.

Resten av tiden hängde jag, trött på att resa runt, på marknader (jag blev bland annat lurad att köpa oljor, rökelser, kryddor, teer och en banan) och i yogasalar. Jag provade för första gången Ashtanga yoga Mysore style (där klassen inte är ledd av en lärare, utan varje elev gör sina ställningar i eget tempo med assistans av läraren). Eftersom jag var själv med min lärare Jaiprakash, då ingen annan anmält sig till klassen, kändes det till en början väldigt konstigt att han bara skulle vara där och typ observera mig. Efter ett tag slappnade jag dock av och lyckades till och med locka fram några leenden hos den stela mannen med mina ännu stelare ställningar. Score!

Idag fick jag googla något sjukt. På bussen på väg in i Mysore började kossorna se konstiga ut. Alltså mer konstiga än vanligt. Först trodde jag att jag såg i syne, med tanke på att jag åkt buss i sex timmar och inte sovit särskilt bra natten innan. Men visst fan var alla kor illgula. En snabb anteckning i mobilen för att inte glömma bort det hela (varför är kossorna gula?). Svaret fick jag några timmar senare. Tydligen färgas korna inför en högtid de har en gång om året. Ser man på.

One day of the festival gives special thanks to cattle for their contributions to the rice harvest. To give thanks to the cows people bathe them in turmeric water, believed to have medicinal properties. This dyes many cattle a vivid shade of yellow that lasts nearly a month. People also decorate their cattle, painting their horns bright colors and often ornamenting their foreheads with a crown of flowers or sea shells. The most wild part of the ceremony happens in the evening where cattle jump over several rows of fire.

Ps. Jag gillar egentligen inte sättet de turistar ut elefanterna på bilden nedan, men den ena såg så himla glad ut så jag va tvungen att fota den.

IMG_5090

IMG_5080

IMG_5087
IMG_5078
IMG_5115

Ooty

Så kom vintern även till Indien. Väl framme i Ooty möttes jag av dunjackor, mössor och rök som kom ur munnen när jag andades. Och på något sätt fick allt detta mig att känna mig ännu mer hemma i landet. Relativt trött på att resa runt och hela tiden ”tvingas” upptäcka nya platser valde jag att ta dagarna som de kom i Ooty. Jag läste böcker i den botaniska trädgården, strosade omkring på stan utan något mål i sikte, spenderade timmar på marknaden genom att bara prata med männen som sålde frukt och grönt. Jag kände mig mer som en utbytesstudent än turist och drömde om vardagslivet på den indiska högplatån. Jag träffade skönt folk överallt jag gick och blev igen förundrad över hur allting bara flyter på, hur lätt det är att träffa folk när en egentligen inte söker efter det. Det bara kommer till en.

Att vandra runt planlöst attraherar dock även alla selfie-intresserade män (det är i alla fall flest män som vågar fråga mig). I början kunde det kännas kul att ses som en levande turistattraktion, men jag tröttnade snabbt på att inte veta var min blonda kalufs skulle spridas. Så varje gång de nu får för sig att yttra orden photo ma’am? brukar jag kontra med 100 rupees! och flina åt dem. Än så länge är det ingen som har tyckt att det varit värt det. Typiskt.

Även här, kring Ooty, är naturen hänförande och påminner mycket om den längre söderut vid Munnar, trots det kallare klimatet. Strax utanför staden ligger bergstoppen Doddabetta, 2637 möh, den högsta toppen i den lokala bergskedjan Nilgiri Mountains och tredje högsta i hela Western Ghats. Som jag beskrev i det förra inlägget är Western Ghats en oerhört viktig plats för djur- och växtlivet; så många som 325 globalt utrotningshotade arter återfinns i området. Dock är allt inte enbart en saga när det kommer till bergskedjans framtid. Den ekologiska och kulturella rikedomen är hotad av exploatering (bland annat skogsavverkning, dammbyggen och gruvbrytning), vilket drabbar både den unika biologiska mångfalden, men även de människor som har levt av naturen under många generationer och är beroende av dess rikedom för sin överlevnad. För många av dessa människor är fortsatt miljöförstöring och exploatering en långsam katastrof som kränker rättigheter och begränsar livsmöjligheter.

Det är här Svalorna kommer in (OBS! Jag är inte sponsrad, bara engagerad!). Denna ideella organisation, med säte i Lund, arbetar med utvecklings- och rättvisefrågor i Indien och Bangladesh. En av deras partnerorganisationer är Keystone Foundation som länge arbetat med att rädda Western Ghats genom att stötta folkrörelser i området. Jag har under hösten praktiserat på Svalorna och ansvarat för kampanjen Run to India, i vilken vi ska springa sträckan 18192 km – fram och tillbaka till Western Ghats – och samla in minst lika många kronor. Jag hoppas att alla mina hängivna följare nu tar tillfället i akt och besöker Run to Indias hemsida, där ni kan läsa utförligare om kampanjen och på vilket sätt ni alla behövs för att rädda en av jordens viktigaste platser!

Efter att ha fått en bra teoretisk grund kring problematiken i Western Ghats hemma i Sverige var det naturligtvis mycket spännande att besöka platsen på riktigt. Det märks tydligt att olika organisationer och statliga myndigheter i Ooty med omnejd värnar om sitt landskap, då jag aldrig har sett så många skyltar med budskap som uppmanar att ta hand om naturen på olika sätt. Det är inspirerande att inse att de faktiskt, trots avsaknaden av stora resurser, gör sitt allra yttersta för att bevara naturen och bidra till en mer hållbar utveckling. Mer av den varan, tack!

IMG_4988
IMG_5035
IMG_5044

IMG_4964

IMG_4982
IMG_5050

11 h, 241 km, 15 kr

Novell av en uttråkad Maria Bolin på bussar mellan Munnar – Coimbatore – Ooty.

Så fort Maria och hennes nyfunna vänner hade tagit ett sorgset farväl, men insisterat på att deras vägar snart skulle korsas igen, tittade hon sig omkring och upptäckte att hon stod mitt i centrum av en annan familj. Hon försökte genast imponera med de få fraser Malayalam hon kunde. De bara skakade på huvudet och log lite förlegat. Fan. Dom är inte från Kerala, Maria. Varför har du inte lärt dig något på Tamil ännu? De två bröderna, som var någonstans i hennes ålder, hasplade sig dock fram på engelska. Var ska du? Vi ska också på den bussen. Stanna med oss. Vi säger till när den kommer. Maria andades ut. Mina vänner stack precis. Ni är härmed mina nya vänner. Familjen skrattade.

Bussen tvärnitade bredvid den lilla folksamlingen som skapats vid den så kallade hållplatsen. Den var mer än 30 minuter sen och familjen, som under de senaste 20 minuterna gång på gång hade lovat att den snart skulle dyka upp, såg att den blonda tjejen andades ut. Alla började närapå springa mot dörren som om det gällde liv eller död. Alla utom Maria, som lunkade sakta efter. Hon var uttråkad, svettig och trött i axlarna efter att ha stått med ryggsäcken på sedan hon kom dit. Bröderna började skälla ut folk som satt på platserna längst fram. Hade de bokat platser trots att man inte kan reservera? Maria förstod ingenting i detta kaos medan hon försökte glömma bort alla svenska kutymer om att stå och vänta i kön, eftersom alla andra bara trängde sig förbi. Väl ombord på den överfulla bussen kallade bröderna på henne från platserna de snott åt sig längst fram. Maria! Kom! Vi har plats till dig här. Skynda! Hon tittade urskuldande på alla som stod i mittgången medan hon tvingades pressa sig förbi dem med sina stora väskor. Typiskt. Som om jag inte redan har allt jag kan få i världen. Nu ska jag sno deras sittplatser också. Hon nästan ramlade ner på fönsterplatsen bredvid den ena brodern och tackade för deras oerhörda vänlighet. Bussen började rulla och chauffören höjde stereoanläggningen (det enda av bussen som verkade komma från denna sida Jesus födelse) till max och något som bara kan beskrivas som reggaeton på hindi strömmade ur högtalaren. Han såg nöjd ut. Maria skakade förundrat på huvudet och lutade sig tillbaka.

Vägarna de körde på var närmast obeskrivligt snirkliga. På 1500 meters höjd sträckte sig teplantagen så långt ögat nådde och längre därtill. Hon fann sig stirrandes ut genom fönstret, hakan ända nere på golvet, och kunde inte förstå att det fanns platser som dessa. Välbehaget spred sig som ett virus i kroppen. Känslan av att vara ensam mitt i detta stora land, så långt borta från allt som vanligtvis kändes bekant, fick henne att börja le.

Det vankades strejk i delstaten. Maria visste inte hur hon alltid lyckades ha sådan tur att tajma rätt resdagar, men hon klagade inte. Var de än stannade längs vägen skulle nya resenärer tryckas på den redan proppfulla bussen. Det kändes som om alla ville iväg. Bort från bergen, bort från staden, bort från vardagen. Bort. Hon hade ingen aning om vart de skulle, men med på den sista bussen innan strejken, det skulle de minsann. Framför henne på golvet satt minst tio kvinnor i sina färgglada saris som alla hade tröttnat att stå upp. Plötsligt, utan förvarning, rusade en av kvinnorna upp mot fönstret på platsen framför Maria. Brodern, som Maria delade säte med, var direkt med på notorna. Innan hon visste ordet av hade han lutat sig över henne, fått tag i det vidöppna fönstret och lyckats dra igen det millisekunden innan spyan träffade glasrutan. Maria var chockad. Hade han inte varit så uppmärksam hade hon nu suttit med kvinnans gamla matrester över hela ansiktet. Efter någon minut av att försöka undvika att titta direkt på den stackars kvinnan som hulkande hängde ut genom fönstret kände hon att hon borde hjälpa till på något sätt. Maria tog sin halvfulla vattenflaska och räckte den med ett medlidsamt leende åt kvinnan som tittade upp mot henne, tog emot den, drack några stora klunkar för att sedan kasta ut den tomma petflaskan genom fönstret. Sedan satte kvinnan sig ner på golvet igen, märkbart medtagen av händelsen. Bussen rullade på som om inget hade hänt.

Det hade blivit varmare. Hon tittade upp från boken hon varit så uppslukad av. Dom skulle ju snart kyssas för första gången! Hon tittade ut genom fönstret och konstaterade att värmen inte var en illusion; utanför samlades palmodlingarna över stäpplandskapet och de snirkliga bergsvägarna och höga topparna med teplantage syntes långt bakom dem i horisonten som mörka siluetter i den nedåtgående solen. De olika vilddjuren som flankerade längs med vägkanten gav snarare sken av ett safariäventyr än en vanlig busstur. Hon kände sig nöjd och insåg att även om värmen och fuktigheten är jobbig i längden skulle det bli skönt med ett smärre avbrott. Hon visste ju att kyligare nätter väntade. Västerut, mot havet, såg hon något annat som fick henne att haja till och ett stort leende kom över hennes läppar. Hundratals vindkraftverk tornade upp sig och bildade en tillfredsställande och välbekant scen, även om den kändes väldigt främmande i detta land. Just det. Boken. Skulle dom äntligen få varandra?

Byarna passerades. Hindi-reggaetonen fortsatte pumpa högt. Hon granskade missnöjt sina naglar. Det var ingen vacker syn som hon skapat och funderade med avsmak på hur de hade kunnat bli så smutsiga och torra. Det måste vara all hand desinficering som torkat ut dem bestämde hon kvickt. Maria vände åter sin uppmärksamhet mot landskapet och folket som skymtade förbi utanför. Alla dessa människor. Vart var de på väg? Vilket liv levde dom? Var dom glada?

En ny stad innebar stopp, avstigning och bussbyte. Nya vänliga själar fortsatte att hjälpa henne på rätt buss. Hon kunde inte låta bli att börja känna sig hemma bland alla dessa främlingar, som om hon var en av dem, att de alla var gamla bekanta. Det som dock talade för motsatsen var deras nyfikna blickar och ständigt upprepande frågor om varifrån hon kom. Några människor stack dock ut från mängden och intresserade sig för andra saker. Först ut var en tolvårig pojke. Maria hade lagt märke till att han gång på gång lutat sig bakåt och kastat förstulna blickar på henne, men inte riktigt vågat ta kontakt. Så fort hon la ifrån sig boken hörde hon hans försiktiga ”ma’am?”. De började prata och hon var mäkta imponerad av den unga pojkens engelska, som märkligt nog var den bästa hon hört komma från en indier under hela resan. Han berättade att han hade börjat läsa engelska när han var fyra år. Hon märkte snart att det var en mycket intelligent kille, han intresserade sig väldigt mycket för hennes utbildning, vad för betyg hon hade haft i hans ålder och ville prompt veta hur skolsystemet fungerade i Sverige. Självklart hade han högsta betyg i alla ämnen, något han sa ödmjukt utan att skryta. Vad vill du bli när du blir stor? Air Force Captain. Kan man plugga till det här i Indien? Nej, då måste jag flytta till London. Maria var förvirrad. Men vill du verkligen bli det? Innebär inte det att du måste flyga i typ… krig? Pojken bara log mot henne och skakade på huvudet, vilket hon vid det här laget har lärt sig betyder ja.

Det andra mötet som gjorde intryck på Maria var en medelålders man i mjukisbyxor som stått bredvid henne i mittgången en stund. Han inledde med den numera uttråkande frågan var kommer du ifrån? men sken, till skillnad från andra, upp när han hörde hennes svar. Åh, men är inte Alfred Nobel svensk? Eh… jo. Det är han. Hur vet du vem det är? Det är klart jag vet vem det är, det är ju mannen som uppfann bomben! Om det inte hade varit för hans vänliga leende hade Maria nog börjat känna sig lite olustig vid det här laget. Hon antog (och hoppades!) att hans kunskap inom detta ämne snarare berodde på att han var utbildad ingenjör eller något, än att det hade med andra fritidsintressen att göra. Maria fortsatte förhöra honom om hans svenskkunskaper, men dessvärre hade varken IKEA eller ABBA letat sig till hans medvetande. Zlatan, däremot, hade han full koll på och förkunnade stolt att han var mycket fotbollsintresserad. Och badminton! Sa han och drog menande i sina mjukisbyxor. Jag kommer precis från en träning. Några minuter senare, när de hade gjort upp om att någon gång mötas i en match, hoppade mannen vinkandes av bussen.

Det hade för länge sedan blivit mörkt ute. Människor hoppade på och av bussen, byarna susade förbi utan att göra något väsen av sig. Maria drog den tunna sjalen tätare omkring sig. De hade visst kommit upp på höjden igen. Så tog boken slut. Hon fann sig gråtandes och leendes på samma gång, som om känslorna länge funnits inom henne, men inte kunnat hitta ut på rätt sätt. Det kändes konstigt nog bra att den var över. Ett nytt resmål väntade.

Munnar

Vi kan inte längre vara i Indien. Vi åkte buss, rickshaw, jeep och bil i 15 timmar och hamnade i något som jag bara kan beskriva som Schweiz. Här är berg all over the place, kyliga nätter och vår stuga har hög fjällkänslofaktor (två eldstäder!) med den där svaga doften av brasrök.

Munnar, en halvdags bussfärd från kusten, ligger 1600 möh på sluttningen av bergskedjan Western Ghats. Naturen kring orten är utan dess like. Den skiftar från alla möjliga inslag, stundtals känns allt väldigt svenskt, ibland helt annorlunda. Här finns allt från granar, palmer och tebuskar i överflöd till tusen andra träd jag aldrig har sett förut. Även blommor i alla färger och former, vissa som tydligen bara blommar var 14e år. Jag börjar förstå varför Western Ghats rankas som en av världens mest artrika platser – en av åtta biological hotspots på jorden – och att stora delar av den är med på UNESCOs världsarvslista.

Vi hamnade alltså i en stuga som låg en bra bit utanför Munnar. Hela historien om hur vi hittade hit är egentligen ett blogginlägg för sig, men jag kan (försöka) ge er kortversionen. Vi hade bestämt oss för att ta bussen supertidigt på morgonen för att ha så mycket av dagen därpå som möjligt i Munnar, men det slutade med att vi väl framme ägnade mer än fem timmar på att lotsas i jeepar mellan olika boenden som var antingen fulla, fula eller för dyra. Det skönaste är att någon av oss lätt hade kunnat lackat ur på situationen (med tanke på att vi knappt ätit något och varit uppe sen 02.30), men dagen klassas närmast som den bästa på hela resan. Vi bara skrattade oss ur misären och enades om att vi i alla fall hade många boende vi kunde recensera på tripadvisor! Älskar att resa med dessa lätta människor.

De kommande dagarna kretsade kring skratt, mys framför brasan, häng med bergsgetterna, fotosessioner och vandringar i teplantagen. Samt gudomlig mat. Den svala temperaturen på natten välkomnade vi då jag och Sandra drömde oss tillbaka till barndomens svenska somrar, med morgondagg i gräset, frisk luft och klarblåa skyar på dagen. Vi slapp till och med internet eftersom signalerna hade svårt att hitta hit. För att därför ta reda på hur högt upp vi befann oss frågade jag vår guide som svarade att han hade för sig att vi var på 7000 meters höjd. Jag sa försiktigt att det inte kan stämma, vi skulle inte må så bra vid det här laget i så fall, och tillade undrande om han inte möjligtvis menade feet? Hans svar var dock ett bestämt nej, 7000 meter är det som gäller. Jag svalde min stolthet och höll beundransvärt med om att ja, det var ju högt!

IMG_4937
IMG_4813
IMG_4758
IMG_4820
IMG_4768
IMG_4904
IMG_4940
IMG_4920
IMG_4819

Backwater

Från Varkala tog jag och mina nya likasinnade och härliga vänner (Sandra från Sverige samt Gen, Leah, Bec och Hannah från England) oss upp till Alleppey och det berömda backwaters. Vi hade bokat en husbåt över natten som skulle ta oss runt på de små kanalerna som bildar många mils färdvägar innanför havskusten och förmodligen den främsta aktivitet som du inte får missa om du besöker Kerala. Kanalerna har skapats både naturligt och artificiellt och förutom dess uppenbara användning för transportering har här bildats ett unikt ekosystem för diverse djur- och växtarter. Jag blev dock utlovad att det inte skulle finnas några krokodiler och hoppade nöjt i det härliga sötvattnet.

Vi hade ett superhärligt dygn på vår överförväntan lyxiga husbåt. Jag hade i och för sig trott att den skulle vara i stil med en större eka, vilket ju visade sig var helt fel. Vi hade tre sovrum, alla med separata badrum, och vardagsrum i fören med soffgrupp och matsalsbord. I aktern fanns köket där vår privata kock höll våra magar glada. Allt detta för priset av 200 kr/person. Sjukt! Vi spenderade dagen sakta flytandes fram på kanalerna som var kantrade av palmer och små pittoreskt färgglada byar här och där. I skymningen la vi till för natten och hoppade i en mindre gondol som skulle ta oss på en tur på de ännu mer undangömda kanalerna – som vi fnissigt kallade back-backwaters.

Dock finns det ju baksidor med allt, så även med backwaters-fenomenet. Mossan (som ni ser några bilder ner) är ett tecken på långtgående ekologiskt problem – nämligen övergödning. Befolkningen som bor längst med kanalerna är ofta två-fyra gånger större än längs med övriga Keralas kust, vilket har satt hårt tryck på landmassorna och odlingarna i området och gödningsmedel är allt som oftast en nödvändighet. Ett annat problem är skapat av den ökade turismen. Allt fler husbåtar drivs numera av motorer som (såklart) släpper ut farligheter i vattnet, något som inte uppskattas av fiskarna och i sin tur gjort att fågellivet minskat med femtio procent. Det är inte utan att jag får dåligt samvete när jag gång på gång under denna resa gör saker som strider mot mina värderingar och bidrar till dessa hemskheter. Bajs.

Natten därpå spenderade vi på ett hotell på stranden i Alleppey. Jag insöp noggrant och nostalgiskt solnedgången, eftersom jag visste att det skulle bli min sista vid havet. Nu beger vi oss inåt land, uppåt bergen, mot annorlunda klimat, natur och stämning. Gotta love the kontraster i detta land, people!

IMG_4550
IMG_4688
IMG_4562
IMG_4573
IMG_4597
IMG_4578
IMG_4733
IMG_4623
IMG_4722
IMG_4742
FullSizeRender 2

Varkala

Allting blir bara bättre och bättre. Som om det inte va så bra det kunde innan. Efter yogaveckan tog jag mig smidigt med buss två timmar norrut till backpacker byn Varkala. Bara någon dag innan hade jag lyckats få ett rum på det brittiskägda stället Soul&Surf. Jag visste inte exakt hur det skulle vara där, jag bara hade en känsla av att det var vad jag behövde och betalade gladeligen den extra hundralappen per natt. Och visst. Det levde upp till mina förväntningar och mycket mer.

Mina tre dagar i Varkala bestod av tidig morgonsurf, eftermiddagsyoga, solnedgångar vid stranden, trädgårdshäng, filmkvällar på utomhusprojektor, luncher och restaurangbesök med supersköna (och mestadels brittiska) människor. Soul&Surf ligger längst ute på sydklippan, en kort rickshawtur iväg från byns centrum, och har därmed oslagbar utsikt över ett oändligt arabiskt hav som sträcker sig mot horisonten. Även om omgivningen var perfekt är det människorna jag är mest tacksam för att ha träffat här. Innan en ger sig ut för att resa runt på egen hand säger alla att ”det är lugnt, du kommer träffa så många sköna människor att sluta upp med”, men jag kunde ändå inte förvänta mig att det skulle kunna bli så här bra.

IMG_4543
IMG_4509
IMG_4498
IMG_4523
IMG_4477
IMG_4485
IMG_4526

Love note

Jag älskar musiken. Färgerna. Stämningen. Naturen. Maten (åh MATEN!). Värmen. Skyltarna. Husen. Frukten. Människorna. Språket. Djuren. Det annorlunda. Det simpla. Allt som inte är hemma. Framför allt älskar jag att resa och gång på gång på gång inse att allting löser sig. Ibland känns det som att människorna runt omkring har bättre koll på mig än vad jag har. Jag älskar känslan av att överlämna mig i deras händer och bara finna mig i att allting kommer bli bra. Jag och Sara diskuterade detta mycket på Bali. Hur skönt det är att resa, kasta sig ut i en ovetskap, för att sen hamna precis där man ska vara. För hur skulle en kunna vara på fel ställe?

Jag vill inte åka hem. Fan.

 

IMG_4407
IMG_4327
IMG_4332
IMG_4409

Yogaweek

Vi yogar i gryningen. När himmeln precis börjar bli rosa och palmtopparna bara kan urskiljas som mörka berg beger vi oss mot salen vid havet. Allting är stilla. Flodbåtarna har inte hunnit ut med några turister, de svarta korparna är ännu tysta och vågorna har inte börjat sin dagliga inrullnings-rutin. Det enda som hörs är den hinduiska tempelmusiken, de muslimska böneutropen samt de kristna kyrkornas klockor – alla religioner lika ivriga att vinna mesta uppmärksamhet.

I Kerala, där jag befinner mig nu, Indiens sydvästligaste delstat, är kristendomen som mest utbredd i landet och runt om syns vita kyrkor insprängda i den annars mestadels hinduiska vardagen. Här är även läskunnigheten som störst och barnadödligheten som lägst, staten är bland de rikaste och mest välorganiserade i Indien. Kustremsan övergår sakteliga i bergskedjan Western Ghats inåt land och naturen med dess tillgångar är hänförande. Det är lägre luftfuktighet här än på Bali, vilket resulterar i ett nära på perfekt klimat. Varma, men inte allt för heta, dagar och stilla, svalare kvällar. Det är (i stort sett) här jag kommer tillbringa mina tre kommande veckor.

Just nu är jag på ett yogacamp utanför samhället Poovar. Även om yogaklasserna och föreläsningarna avlöser varandra spenderar vi mycket tid på att bara va. Jag sträckläser alla böcker jag samlat på mig under resan och försöker undvika att inte plocka nya i ”biblioteket” som finns vid poolen. Det räcker fan nu. Hotellet, som är grymt fint (känner mig väldigt obackpackig för tillfället), ligger precis vid havet och är som gjort för yogahäng. Jag kränger glass varje dag från kvällsbuffén och får smaka på de mest fantastiska indiska grytorna. Sjukt gott.

I helgen hängde jag med min nyfunna svenska vän Nicke på diverse äventyr. Bland annat försökte vi: ta oss in i områdets mest kända tempel (halvnakna, enligt hinduerna som stirrade förskräckt/förtjust på mina bara knän); sluta skratta åt indier som skakar på huvudet när de säger ja; samt tumla runt i havet omringade av traktens femtonåriga kids som tyckte det var ett ypperligt tillfälle att ”råka” nudda på de mest opassande ställena på min kropp när de höga vågorna slog omkull oss (har ni tröttnat på mina långa meningar än? Sorry).

Mina skador avlöser varandra denna resa. Igår skulle jag impa på min yogalärares femåriga son Oskar (jag saknar tydligen att hänga med barn alldeles för mycket) genom att stå på händer i poolen. Första gången gick bra, andra gången simmade jag med huvudet före rakt ner i botten. Så nu springer jag runt med ett jack på näsroten och ett snyggt plåster ovanpå (oroa dig inte mamma, här är ett par sjuksyrror med i gruppen som tar hand om mig). Oskar var dock snäll och sa att jag såg cool ut i plåstret och efter att jag låtit honom låna min iphone för att kolla youtubeklipp är jag såklart en hit. Yes!

Här är allt bra fint, mina vänner. Ju mer tid som går, ju mer vill jag bara stanna. Konstigt nog, men ändå inte. Det är skönt att vara i en bubbla och inte behöva tänka längre än på vilken av juicerna jag ska välja till frukosten på morgonen. Nu ska jag gå och kika på Kohägrarna (fått experthjälp med arten hemifrån av William) som med sin gångstil förgyller mina dagar allra mest (se videosnutt här).

 

IMG_4201
IMG_4218
IMG_4232
IMG_4212
IMG_4260
IMG_4221
IMG_4293
IMG_4287
IMG_4313