IMG_8383

Caye Caulker

Fyra timmar efter att vi passerat landgränsen vaknar jag upp från min slumrande bussresa i ett oerhört översvämmat Belize City, huvudstad i landet med samma namn. Jag har nog aldrig tidigare känt mig så klarvaken så snabbt. Vi visste ju att det är orkansäsong och att det regnat även i El Salvador och Guatemala de senaste dygnen, men detta var bara fruktansvärt att se. När jag frågade busschauffören om detta var en vanlig syn skakade han enbart på huvudet och sa: ”Inte under de senaste fem åren som jag kört buss i denna region!” Kaoset var ett faktum.

Vi lyckades dock hinna med sista båten för dagen ut till Caye Caulker innan hamnen stängde, där vi hade bokat in oss under den kommande veckan. Det kändes tveksamt att sätta sig på en båt ut till en miniö, när till och med fastlandet var uppochner. Det kändes även fel att vi bara kunde dra, medan stadens befolkning hade hårt arbete framför sig de kommande dagarna. Utan att gräva ner oss för mycket i den känslan for vi iväg.

Vi hittar Caye Caulker, en ö mindre än Trelleborgs tätort, 40 minuter från fastlandet med världens näst största barriärrev och turkosblått vatten som enda grannar. Belize har varit en brittisk koloni, varpå engelska fortfarande är det officiella språket, även om både spanska och kreol pratas till höger och vänster. Från att ha enbart varit maya-befolkat under 1800-talet består nu ön av alla möjliga typer. Kreoler, mestiser och kineser, för att inte tala om alla expats från världens olika hörn, gör platsen till den kulturella gryta den är idag. Tänk er Bob Marley en i färgglad kjol, ätandes tacos och slå sönder piñatas så har ni Belize i ett nötskal. Typ.

Vi börjar känna oss hemma efter tre dagar på ön. Antingen beror det på att det är lågsäsong (eller slowseason som det roligt nog kallas här) och att alla nu känner igen oss och vi dem. Eller så handlar det om dess mentalitet (återigen: Go slow!) och begränsade yta. Efter en kortare promenad under en förmiddag passerar vi den enda bensinstationen, lyxhotellet, slumkvarteren där regnvattnet ligger som en hinna över gräsmattan, hamnen med alla fiskebåtar, turiststråket samt bodarna där rastamännen säljer sina tavlor och smycken (läs: weed).

Ölivet gör något speciellt med en alltså. Jag finner mig gång på gång reflekterandes över tidigare vistelser på Mexikanska Isla Mujeres och Indonesiska Gili Trawangan. En tidig morgon, innan solen och hundarna gått upp, vaknade jag i feberyra och kunde inte somna om. Istället valde jag att ta med min bästa vän Canon ut på en promenad. Hoppas resultatet ger er en microkänsla av hur vi haft det.

IMG_8545
IMG_8370
IMG_8450
12178987_10156133994225366_881643903_n
12180198_10156133994270366_1176535572_n
12188378_10156133994205366_582000671_n
12188726_10156133994230366_1431532908_n
12188720_10156133994195366_1104986282_n
12188806_10156133994275366_1458010417_n
12181880_10156133994260366_1532240082_n
12179984_10156133994200366_326324557_n
IMG_8497
12179472_10156133994245366_171573236_n

Comments (1)

  1. Babsan 27 oktober, 2015 at 22:12

    Wow så fint du haft det! ♥

Lämna ett svar till Babsan Avbryt svar

Your email address will not be published. Required fields are marked *