FullSizeRender 5

Epilog

Hejdå backpacker-Maria och hej Sverige! Nu har bloggen fyllt sin funktion för denna resa, men jag ville inte lämna den utan att skriva ner mina reflekterande tankar en sista gång. Inte många av er läsare som är chockerade antar jag.

Jag måste medge att jag är medveten om att jag enbart sett en liten bit av Indien. Jag är också medveten om att jag valt att fokusera min resa (och därmed också bloggen) på allt det underbara med detta land. Jag har valt att notera, men inte på samma sätt ta in, all misär, den ibland hemska doften, alla hundratals gånger tiggare storögt tittat in i mina ögon, smutsen, fattigdomen, hemlösheten, gatudjuren, naturförstörelsen, snatteriet, slummen, ojämlikheten… Det enda som inte gått att undvika på samma sätt (även om undvika är helt fel ord) är trafiken och ljuden den skapar. Den är stundtals hemskt.

Trots, eller kanske till och med på grund av, allt detta är jag mer än säker på att jag kommer komma tillbaka. Även om jag enligt vissa bara sett India-light, då de södra delarna har bättre och säkrare förhållanden, är jag också säker på att jag fortfarande är mer nyfiken på de norra delarna.

Jag mötte en kille i Ooty som påstod att han inte tittade på nyheterna sedan några år tillbaka för att han redan var medveten om all skit som hände i världen och tyckte att det bara gjorde honom deprimerad att bli matad av detta varje dag. Jag respekterar det beslutet, men tycker också att det är synd. Jag tror det handlar om hur vi väljer att se på sakerna runt omkring oss. Vi kan strunta i att ta in allt. Vi kan också ta in det, låta det påverka och gräva ner oss. Eller så kan vi ta in det och låta det påverka oss att vilja vara del av en förändring.

Mycket av detta gick jag igenom under mina två år av min master. Till en början var det hemskt att varje dag, varje lektion, att hela tiden prata, bli påmind och skriva uppsatser om orättvisa, miljöhot och en dyster framtid. Och det är klart jag deppade ner mig. Jag funderade på vad meningen med något annat yrke var. Allt vi behövde göra var ju att satsa på hållbarhet! Om vi har kommit så här snett, så här fel, så här långt bort från kurs, hur kan vi då ägna oss åt något annat än att styra oss rätt? Jag gav min egen utbildning hybris.

Sakta började det dock vända. Efter att länge ha känt en hopplöshet började kämparglöden återvända. Jag började lägga ihop olika saker hos mig själv, min utbildning och världens utmaningar för att bättre förstå min kompetens och det jag ville bidra med för att förändra. Det är dock här jag ibland står och stampar än idag. Det finns så mycket att göra, så många att hjälpa, så mycket att förändra. Var börjar jag?

Dock blir jag mindre och mindre och mindre rädd för att ta tag i utmaningarna som väntar. Klyschigt va? Jag är glad att jag insett att jag älskar att resa själv och att jag nästa gång kan bespara mig nervositeten och bara glädjas åt pirret som kommer med det. I bagaget hem tog jag med mig motivation, möjligheter och glädje. Dessa ämnar jag använda och omvandla till produktivitet under den närmsta tiden. Ett steg i taget. Efter ett tag har jag kanske gått jorden runt.

Jag är så innerligt glad att du har följt min resa. Och jag hoppas vi ses snart igen!

Comments (1)

  1. Pingback: Antigua |

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *