IMG_9936

Lago de Atitlán

Än en gång satte vi oss på bussen för att bege oss till Guatemala, men denna gång för att besöka västra delen av landet och högplatån kring Lago de Atitlán och de mindre samhällena Panajachel, Sololá samt San Juan la Laguna. Anledningen var främst en workshop där vår organisation, ANADES, skulle delta tillsammans med de andra organisationerna som IM stöttar i El Salvador och Guatemala.

De första tre dagarna kring den fantastiska sjön hängde vi i konferenslokaler och kände oss väldigt viktiga. Vi höll i föreläsningar och minglade runt med alla dessa människor som dagligen kämpar för att deras länder ska möta en bättre morgondag. Det var himla fint att sitta med och lyssna på deras tankar. Under sista timmen fann jag mig själv leendes fånigt när jag insåg det; det är detta som är hela grejen! Detta är biståndskedjan! Organisationerna som är representerade är beroende av stödet från IM och alla givare där hemma, men även tvärtom. Utan deras hängivna arbete i dessa länder skulle IM inte kunna stötta någon och bidra till en bättre värld. Även om det tidigare varit tydligt, kanske till och med tydligare, vilken skillnad pengarna gör i och med de olika fältbesöken vi gjort, gav denna insikt en rysning av välbehag. IM, och andra organisationer som arbetar med utvecklingssamarbete, är livsviktiga för människorna här.

Resten av vistelsen var en blandning av lika delar välbehag som rysningar. När det kommer till välbehag snackar vi främst om naturen (med tre passiva vulkaner på över 3000 meters höjd), svalkande båtturer, mysiga fik med goda chai, fina hantverksbutiker, bra yoga, en skön hotellsäng, god mat, en del vin och härliga möten. Och så till hemskheterna.

Hälften av befolkningen i landet lever i fattigdom, cirka 14 procent i extrem fattigdom. Fattigdomen är koncentrerad till landsbygden och de områden med störst ursprungsbefolkning. Detta beror på att dessa provinser ständigt försummas av regeringen samt att ursprungsbefolkningen historiskt sett alltid varit exkluderad. Kvinnor överlag har en svag ställning i Guatemala. Abort är förbjudet, våld i hemmet påtagligt, tonårsgraviditeter vanliga och mödradödligheten hög.

Guatemalas kvinnliga befolkning är alltså, om möjligt, ännu mer diskriminerade än samma grupp i El Salvador. De tvingas inte bara stå ut med machokulturens följder, utan då de även tillhör en minoritetsgrupp uppstår ett dubbelt förtryck. Hälften av landets invånare tillhör någon av mayagrupperna, landets mest socialt utsatta grupp, med levnadsvillkor generellt sett mycket sämre än hos den övriga befolkningen. Bland mayakvinnorna är fler än hälften analfabeter, barnadödligheten är betydligt högre hos mayafolket än på nationell nivå och medellivslängden hela 20 år lägre. Totalt i landet finns, förutom spanska, ett 20-tal mayaspråk som talas av över två miljoner människor. Grundskolan är obligatorisk för alla barn, men på landsbygden går de flesta bara i skolan i några år. Oftast sker undervisningen på spanska, något som många av mayabarnen inte behärskar.

Vi besökte två av de organisationer som IM stöttar i regionen, varav den ena arbetar med mayakvinnor på landsbygden och den andra kämpar för att handikappade barn ska ha samma rättigheter som oss andra. Det jag tar med mig från dessa båda besök är dock inte den tragiska beskrivningen ovan. För ett tag sen hittade jag en lista över de mest positiva folken i världen, där både Guatemala och El Salvador finns med på tio-i-topp (tillsammans med åtta andra latinamerikanska länder). Och det märks! Det märks när vi besöker dessa utsatta grupper, som enbart välkomnar oss med kramar och stora leenden. Det märks när de själva sover på ett kallt jordstampat golv i ett mörkt och fuktigt rum och ändå orkar gå upp och sköta hem och arbete varje dag. Det märks när de ger oss gästfriheten att besöka deras hem och det ändå är de som ger oss presenter. Det märks på deras tacksamma inställning till livet.

Då frågar jag mig hur det kommer sig att personer utan något är de mest positiva i världen. Under de kommande dagarna funderar jag mycket över turism, resande, orättvisor, förväntningar, tacksamhet, utvecklingsländer och maktskillnader. Vad gör jag här? Vad har egentligen betydelse i mitt liv? Varför gör jag inte mer? Hur kan jag göra mer? Hur kan jag stå och äta en glass medan gatubarnen längtande ser på? Hur kan jag köpa en sjal när kvinnan som gjort den inte har några skor? Eller som Leo, lite felaktigt, uttryckte sig när vi diskuterade livet: Ingen kan göra nått, och allt är skit.


Det går mycket upp och ner med känslorna här, som ni märker. Oavsett är jag innerligt glad för allt jag får uppleva. Nu kollar vi på bilder istället.

IMG_0027

IMG_0035

IMG_0047

IMG_0094

IMG_0171

IMG_0192

IMG_0201

IMG_0242

IMG_0147

IMG_0241

IMG_0556

IMG_0305

IMG_0394

IMG_0627

IMG_0706

IMG_0685

IMG_0721

IMG_0716

IMG_0745

Comments (2)

  1. Babsan 19 december, 2015 at 08:17

    ♥♥♥:-D

  2. Sara 20 december, 2015 at 10:59

    Vackra du och vackra Guate!

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *