IMG_4909

Ooty

Så kom vintern även till Indien. Väl framme i Ooty möttes jag av dunjackor, mössor och rök som kom ur munnen när jag andades. Och på något sätt fick allt detta mig att känna mig ännu mer hemma i landet. Relativt trött på att resa runt och hela tiden ”tvingas” upptäcka nya platser valde jag att ta dagarna som de kom i Ooty. Jag läste böcker i den botaniska trädgården, strosade omkring på stan utan något mål i sikte, spenderade timmar på marknaden genom att bara prata med männen som sålde frukt och grönt. Jag kände mig mer som en utbytesstudent än turist och drömde om vardagslivet på den indiska högplatån. Jag träffade skönt folk överallt jag gick och blev igen förundrad över hur allting bara flyter på, hur lätt det är att träffa folk när en egentligen inte söker efter det. Det bara kommer till en.

Att vandra runt planlöst attraherar dock även alla selfie-intresserade män (det är i alla fall flest män som vågar fråga mig). I början kunde det kännas kul att ses som en levande turistattraktion, men jag tröttnade snabbt på att inte veta var min blonda kalufs skulle spridas. Så varje gång de nu får för sig att yttra orden photo ma’am? brukar jag kontra med 100 rupees! och flina åt dem. Än så länge är det ingen som har tyckt att det varit värt det. Typiskt.

Även här, kring Ooty, är naturen hänförande och påminner mycket om den längre söderut vid Munnar, trots det kallare klimatet. Strax utanför staden ligger bergstoppen Doddabetta, 2637 möh, den högsta toppen i den lokala bergskedjan Nilgiri Mountains och tredje högsta i hela Western Ghats. Som jag beskrev i det förra inlägget är Western Ghats en oerhört viktig plats för djur- och växtlivet; så många som 325 globalt utrotningshotade arter återfinns i området. Dock är allt inte enbart en saga när det kommer till bergskedjans framtid. Den ekologiska och kulturella rikedomen är hotad av exploatering (bland annat skogsavverkning, dammbyggen och gruvbrytning), vilket drabbar både den unika biologiska mångfalden, men även de människor som har levt av naturen under många generationer och är beroende av dess rikedom för sin överlevnad. För många av dessa människor är fortsatt miljöförstöring och exploatering en långsam katastrof som kränker rättigheter och begränsar livsmöjligheter.

Det är här Svalorna kommer in (OBS! Jag är inte sponsrad, bara engagerad!). Denna ideella organisation, med säte i Lund, arbetar med utvecklings- och rättvisefrågor i Indien och Bangladesh. En av deras partnerorganisationer är Keystone Foundation som länge arbetat med att rädda Western Ghats genom att stötta folkrörelser i området. Jag har under hösten praktiserat på Svalorna och ansvarat för kampanjen Run to India, i vilken vi ska springa sträckan 18192 km – fram och tillbaka till Western Ghats – och samla in minst lika många kronor. Jag hoppas att alla mina hängivna följare nu tar tillfället i akt och besöker Run to Indias hemsida, där ni kan läsa utförligare om kampanjen och på vilket sätt ni alla behövs för att rädda en av jordens viktigaste platser!

Efter att ha fått en bra teoretisk grund kring problematiken i Western Ghats hemma i Sverige var det naturligtvis mycket spännande att besöka platsen på riktigt. Det märks tydligt att olika organisationer och statliga myndigheter i Ooty med omnejd värnar om sitt landskap, då jag aldrig har sett så många skyltar med budskap som uppmanar att ta hand om naturen på olika sätt. Det är inspirerande att inse att de faktiskt, trots avsaknaden av stora resurser, gör sitt allra yttersta för att bevara naturen och bidra till en mer hållbar utveckling. Mer av den varan, tack!

IMG_4988
IMG_5035
IMG_5044

IMG_4964

IMG_4982
IMG_5050

Comments (4)

  1. Moster G 2 februari, 2015 at 02:40

    Hej lilla gumman, nu har även moster hittat din blogg och slukat dina berättelser från Indien. Fantastisk resa!!!! Flyg säkert hem och missa inga anslutningar! Hoppas vi ses snart även om gamla Svedala inte har så lockande vyer att erbjuda. Kram, kram!!!

    • mawawia 7 februari, 2015 at 17:18

      Hej fina moster! Kul du snokade dig hela vägen hit! Jag hoppas också att vi ses snart, kan man inte kalla Göteborg för Sveriges Himalaya? Kramar!

  2. Bengt Bolin 2 februari, 2015 at 15:36

    Lilla Gumman! Flyg nu hem lugnt och fint! När du sedan fått lite perspektiv på din fantastiska resa tycker
    jag helt uppriktigt att du skall plita ihop en bok om dina upplevelser. En Backpackers backspegel eller liknande. Det vore kanon! Pussar!!

  3. Babsan 3 februari, 2015 at 12:03

    Du kan oxå skriva om hur det känns att vara en ”jätte” i ett ”lilleputland”, är alla indier lika små, eller fanns det ngn som var din ”jämlike?

    En underbar blogg, Maria o jag ser fram mot att få se dina foton på en stor tv-skärm!

    Kramis ♥

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *