Första månaden

Jag har alltid älskat att skriva. När jag var yngre handlade det mest om dikter, sångtexter eller ångestfyllda tonårsdagböcker. På senare dar är det diverse resor som främst har gett mig inspirationen att fylla en tom sida med svarta bokstäver och jag har alltid försökt blogga om både högt och lågt.

Sedan dagen vi landade i El Salvador, alltså på riktigt landade i livet här, är det dock något som ändrats hos mig. Vi vet alla hur miljöombyte eller kulturkrockar skapar ett kaos inom oss. Vi vet att vi efter en semestervecka snarare är utmattade av nya intryck än utvilade och redo för att sätta oss vid kontorsstolen på måndagsmorgonen. Alla som någonsin flyttat vet hur oerhört krävande det är att lära känna en ny stad, att förstå hur busslinjerna går, att kunna koncentrera sig på vad alla runt omkring säger på det här andra språket eller att alltid ha ett leende på läpparna vid möten för att skaffa nya bekantskaper.

Det som skiljer den här praktikperioden från mina tidigare resor, oavsett om det handlat om utbytesstudier eller längre resor på egen hand, är hur förberedelserna sett ut innan avfärd samt mottagandet när vi kom hit. Aldrig har jag blivit så matad med information om ett land tidigare. El Salvadors historia och nutid. Var det är bra att vistas och vilka områden som är no-no. Vilken roll jag kommer ha på organisationen. Var de bästa pupusorna görs. Hur landets regering är sammansatt. Vem som har ansvar för mig om jag blir kidnappad. Hur jag ska reagera om jag ser ett barn få en smäll på käften.

Missförstå mig inte, allt detta har varit oerhört lärorikt, men det som jag märker nu är hur svårt det är att vara här utan en förutfattad mening, utan att redan ha en bild av hur allting bör vara. Just idag bär jag därför med mig tre inkompatibla bilder. Jag lever med den bild jag fått förklarad för mig hemifrån. Den jag får genom att prata och möta de som bor och verkar här. Samt den som finns inom mig, den som snarare utgår från den jag är, var jag har varit och vart jag är påväg. Och kanske är det här kaoset bildas.

Varje dag ser jag Leo sitta med sitt skrivblock. Hans sinnen registrerar allting som händer och genast får han ner det på papper. Han fyller sida efter sida, oavsett om ett uppslag kan ha ett enda sammanfattande ord (exempelvis ARG!) eller innefatta långa målande miljöbeskrivningar om platsen vi befinner oss på. Alla hans subjektiva upplevelser finns i hans gula skrivbok. Och jag blir så avundsjuk, för medan han sitter där och får utrycka sig i ord är jag fastklistrad bakom min kamera. Detta är något jag inte är van vid.

Här på organisationen är alltså min uppgift att fånga vardagen genom bild och film. Dessa blir i efterhand snarare objektiva än subjektiva för er. Så när jag ska sammanfatta mina första trettio dagar, i ett land som inte ens youtube har vågat sig på att göra en beskrivande kortfilm om, blir det lika förvirrande som ovan.

Därför får ni stå ut med att jag för närvarande kommunicerar bäst genom bild.

IMG_6179
IMG_6381
IMG_6170
IMG_6195
11998528_10156029605255366_1427169899_n
12016604_10156029605730366_1270142282_n
12023122_10156029605060366_1693313933_n
12025538_10156029604935366_711948073_n
12029005_10156029605670366_458615223_n
12042239_10156029605530366_1867325957_n
12047641_10156029605170366_174400505_n
12048617_10156029605305366_1105050028_n
CAD18E47-A00B-4D57-804F-D4505E3C157CB6B2631C-1A4A-4D40-A873-F4A9227CB36C

Sängen

Som så många kvällar förr ligger jag och lyssnar på ösregnet utanför. Just inatt befinner vi oss i strandparadiset El Tunco, och min sarong fladdrar friskt genom det öppna fönstret där jag hängt den för att torka efter dagens saltvattensstänk. I bakgrunden hörs ett annat ljud, den musik som strömmar från det sandiga dansgolvets högtalare, men som väl är nästan drunknar i ljudet av dropparna som slår mot plåttaket.

Jag ligger vaken och känner. Jag tänker inte, utan som vanligt känner jag mest. Jag är egentligen trött, men det är som att mitt hjärta inte riktigt än kan välja att sköljas över av den ljuva sömnen. Det sjunker sakta in hur människor, på andra sidan havet, flyr för sina liv över ett annat hav. Människorna vi ser på bilderna är inte bara statister i en overklig kuliss. Detta händer och det är fullkomligt ofattbart. Det går inte att förstå hur de måste känna sig. Utelämnade? Övergivna? Ovälkomna? När du inte har någonstans att ta vägen, du kan inte vända hem igen och du kan inte fortsätta gå, utan du placeras i limbo. Att tänka den tanken är fruktansvärd. Att känna den känslan är svindlande.

Vi pratar om det på hostelet. Vi pratar om det med Sverige. Vi pratar om det med varandra och med oss själva. Vi lever i denna samtid som vi så gärna vill kunna förklara. Men det går inte.

Och här ligger jag. Här ligger jag vaken och känner. På ett hostel. Under tak. Innanför lås. Med täcke. Och har förmågan att för mig själv klaga på en alldeles för mjuk och nerlegad säng.

Då kommer tårarna. Och till slut även sömnen.

El Tunco

45 minuter med bil från storstadslivet, avgaserna, oroligheterna och den inhemska maten i San Salvador rakt ut mot kusten ligger El Tunco, en flyktort för allt från överklassen i landet till amerikanska surf dudes. Vid stranden hittade vi lugnet, glädjen, människorna, maten, aktiviteterna – allt som vi cravat de senaste tre veckorna, allt som vi trott skulle utgöra hela vår vistelse här i El Salvador. Det är lätt att glömma att vår mesta tid i detta land kommer bestå av samma vardag, i princip, som hemma. Jobba, träna, laga mat, sova.

De fyra dagar vi hade krävt att få ledigt, utmattade på grund av allt från magsjuka, dygnet-runt arbete samt husflytt, bestod av slappande, bokläsande, turistande, surfande och yogande. Det är svårt att förstå att det rör sig om samma land och vi enades om att besöket vidgade vår uppfattning om situationen och platsen vi verkar på. Det är skönt att veta att denna andningspaus inte är längre bort än så.

Så vi ses snart igen, grisen.

IMG_7176
IMG_7152
IMG_7080
IMG_7115
IMG_7101
IMG_7089
IMG_7228
IMG_7171
IMG_7206
IMG_7227
IMG_7160
IMG_7136
IMG_7112
IMG_7069

Anades

ANADES, Asociación Nuevo Amanecer de El Salvador (En ny gryning i El Salvador), heter organisationen där jag och Leo kommer praktisera de kommande fyra månaderna. Huvudkontoret ligger i Mejicanos, en egen kommun som gränsar till huvudstaden San Salvador.

Vi åker tidig morgon söndagen den 23 augusti från ett stilla Malmö. Robban slumrar kvar i sängen och jag har inte längre fler tårar kvar. Det går en ilning genom kroppen när jag istället försöker fokusera mina tankar på vart jag är på väg och jag inser att jag faktiskt inte har en aning om vad jag ska få vara med om. Äventyret börjar här.

Två resdygn senare och bilen stannar utanför en stor stålgrind. Tre minuter tidigare, när vi passerat innanför Mejicanos kommungräns, hissades de nerrullade fönstren upp och AC:n ersatte den sköna kvällsbrisen som under hela färden smekt våra ansikten. Klockan är mycket, närmre tio på kvällen, och vi får förklarat för oss att det inte är optimalt att vistas på någon av stadens gator vid denna tidpunkt, allra minst i Mejicanos. Leo och jag är så utslagna efter flygresan och tidsskillnaden att vi inte ens orkar bry oss.

Grinden till ANADES öppnas och vi möts av en lugn och oerhört lummig innergård som precis går att urskilja i månskenet. Det enda som hörs är syrsornas vilda spel. Någon följer oss till våra gästrum, där vi kastar oss i säng och slocknar på direkten. Klockan är ju trots allt sex på morgonen i våra kroppar, som min kära pappa hade sagt.

”Maria, det är så pinsamt! Jag vet inte vad jag ska svara när de frågar!” Mamma påstår att alla undrar vad det är jag egentligen gör här borta på andra sidan havet samt att hon inte vet mer än att jag är framme och har det bra. ”Vad är ANADES? Vad sysslar de med? Vilken är din uppgift där? Hade du inte praktik på IM? Jag fattar inte!” Så låt mig berätta.

ANADES bildades sent 80-tal och har sedan dess varit partnerorganisation till IM. Detta innebär att en del av de pengar som IM samlar in hemma hamnar i projekten som ANADES driver i El Salvador. IM tror nämligen att något av det viktigaste för att kunna hjälpa folk ur fattigdom är lokal kännedom, vilket innebär att vi inte kan göra så mycket från Sverige. Det måste ske på plats och det måste ske med långvarig närvaro. ANADES målsättning är att bidra till utsatta familjers och områdens inflytande, för att tillsammans med dem bygga ett värdigt, solidariskt och hållbart liv.

Förutom för personlig utveckling, finns det många anledningarna till att jag befinner mig här. Jag har som uppgift att rapportera hem till IMs givare vad som händer med pengarna de skänker. Detta görs bland annat genom bloggande. Jag ska även fungera som en sorts länk för IM och se till att samarbetet med ANADES faktiskt fungerar som det är tänkt. Dessutom är en anledning att Sida (som finansierar hela praktikperioden) vill att fler intresserar sig för biståndsarbete i stort så att de kan bygga upp en resursbank inför framtiden. Slutligen syftar det sista skälet naturligtvis till att jag ska bidra med något till ANADES under de fyra månader jag vistas här.

Min uppgift på organisationen har hittills handlat om att fotografera och filma alla deras projekt, för att de ska kunna visa upp detta i olika sammanhang. Det har varit intensivt och inneburit mycket resande, men samtidigt har det varit väldigt lärorikt att på så kort tid få en helhetsbild av organisationen och lära känna alla nya människor och miljöer. Dessutom är det ju utmärkt för er, då ni enkelt kan sätta er in i vårt arbete. Ta en titt nedan på Leos och min lilla bebis för att se vad vi kämpat med dygnet runt under en dryg vecka!

OBS! Glöm inte trycka på CC-knappen i spelarens nedre verktygsfält för att få svenska undertexter. I menyn som kommer upp väljer du det språk du vill ha.

Så. Nu slipper du få fler dumma frågor och känna dig idiotförklarad i fortsättningen. Bra va, mamsen? De som inte hade 15 futtiga minuter över får skylla sig själva.

Bilder: En man skär i ett ätbart blad på ANADES gård / Organisationen firar 25 år med visning av vår film för drygt 150 personer / Utsikt över grönskande berg från gården / Höna som ger ägg som ger inkomst / Lyriska linslusar på förskolan i Mejicanos / Alla får vara med! / Leo skaffar ny kompis medan mammorna har möte om viktigheter / Hårt arbete då det ska bli en fin skolgård på baksidan av organisationens kontor… / …Men allt går bara vi hjälps åt! / På gården produceras balsam efter en lång och krävande process / Det odlas även lök! / Vägen till de olika samhällena där kvinnogrupperna träffas är kantad av uttorkade majsplantage / Leo skaffar nya fiender?

IMG_6784
IMG_7061
IMG_6766
IMG_6659
IMG_6631
IMG_6602
IMG_6375
IMG_6425
IMG_6420
IMG_6751
IMG_6737
IMG_6277
IMG_6618

Epilog

Hejdå backpacker-Maria och hej Sverige! Nu har bloggen fyllt sin funktion för denna resa, men jag ville inte lämna den utan att skriva ner mina reflekterande tankar en sista gång. Inte många av er läsare som är chockerade antar jag.

Jag måste medge att jag är medveten om att jag enbart sett en liten bit av Indien. Jag är också medveten om att jag valt att fokusera min resa (och därmed också bloggen) på allt det underbara med detta land. Jag har valt att notera, men inte på samma sätt ta in, all misär, den ibland hemska doften, alla hundratals gånger tiggare storögt tittat in i mina ögon, smutsen, fattigdomen, hemlösheten, gatudjuren, naturförstörelsen, snatteriet, slummen, ojämlikheten… Det enda som inte gått att undvika på samma sätt (även om undvika är helt fel ord) är trafiken och ljuden den skapar. Den är stundtals hemskt.

Trots, eller kanske till och med på grund av, allt detta är jag mer än säker på att jag kommer komma tillbaka. Även om jag enligt vissa bara sett India-light, då de södra delarna har bättre och säkrare förhållanden, är jag också säker på att jag fortfarande är mer nyfiken på de norra delarna.

Jag mötte en kille i Ooty som påstod att han inte tittade på nyheterna sedan några år tillbaka för att han redan var medveten om all skit som hände i världen och tyckte att det bara gjorde honom deprimerad att bli matad av detta varje dag. Jag respekterar det beslutet, men tycker också att det är synd. Jag tror det handlar om hur vi väljer att se på sakerna runt omkring oss. Vi kan strunta i att ta in allt. Vi kan också ta in det, låta det påverka och gräva ner oss. Eller så kan vi ta in det och låta det påverka oss att vilja vara del av en förändring.

Mycket av detta gick jag igenom under mina två år av min master. Till en början var det hemskt att varje dag, varje lektion, att hela tiden prata, bli påmind och skriva uppsatser om orättvisa, miljöhot och en dyster framtid. Och det är klart jag deppade ner mig. Jag funderade på vad meningen med något annat yrke var. Allt vi behövde göra var ju att satsa på hållbarhet! Om vi har kommit så här snett, så här fel, så här långt bort från kurs, hur kan vi då ägna oss åt något annat än att styra oss rätt? Jag gav min egen utbildning hybris.

Sakta började det dock vända. Efter att länge ha känt en hopplöshet började kämparglöden återvända. Jag började lägga ihop olika saker hos mig själv, min utbildning och världens utmaningar för att bättre förstå min kompetens och det jag ville bidra med för att förändra. Det är dock här jag ibland står och stampar än idag. Det finns så mycket att göra, så många att hjälpa, så mycket att förändra. Var börjar jag?

Dock blir jag mindre och mindre och mindre rädd för att ta tag i utmaningarna som väntar. Klyschigt va? Jag är glad att jag insett att jag älskar att resa själv och att jag nästa gång kan bespara mig nervositeten och bara glädjas åt pirret som kommer med det. I bagaget hem tog jag med mig motivation, möjligheter och glädje. Dessa ämnar jag använda och omvandla till produktivitet under den närmsta tiden. Ett steg i taget. Efter ett tag har jag kanske gått jorden runt.

Jag är så innerligt glad att du har följt min resa. Och jag hoppas vi ses snart igen!

Matteresan

  • Antal km på buss och tåg: 1714
  • Antal tagna surfvågor: 35
  • Antal missade surfvågor: 4165
  • Antal lästa böcker: 8,5 (en va kass så jag pallade inte)
  • Antal klappade getter: 0
  • Antal solnedgångar på stranden: 10
  • Antal Paneer Butter Masala: 12
  • Antal Masala chai: 10
  • Antal selfies med indier: 6 (försökt undvika)
  • Antal bra duschar: 9 (förvånansvärt många)
  • Antal tömda solskyddskrämer: 3
  • Antal fällda tårar: 5 (jävla bokslut)
  • Antal spyor: 0 (thank you, Dukoral!)
  • Antal shoppade jeans: 1 (nödvändigt)
  • Antal flygplatstimmar: 47
  • Antal bergstoppar: 2
  • Antal gånger jag svarat att jag är gift: 2
  • Antal gånger jag borde svarat att jag är gift: 26 (kan inte ljuga)
  • Antal vattenmelonjuicer: 40+
  • Antal utslitna hörlurar: 2
  • Antal jämställdhetstecken: för få
  • Antal Bintang: 15
  • Antal Kingfisher: 1
  • Antal hörselskador från biltutor: va?
  • Antal graders temperaturskillnad: 0 till 42
  • Antal helveg-dagar: 17 av 50 (ändå!)
  • Antal massager: 0 (allt för brännan)
  • Antal besökta tempel: 3
  • Antal utnötta och slängda bikinis: 2
  • Antal undvikta moppeolyckor: 8
  • Antal sår/skador/ärr: 8
  • Antal tagna foton: 1596
  • Antal yogaklasser: 13
  • Antal meters höjdskillnad: -2 till 2660
  • Antal blogginlägg: 19
  • Antal fyllor: 2,5
  • Antal helt oanvända plagg: 2 (ändå bra)
  • Antal använda skor: 2
  • Mest onödiga pryl jag släpat runt på: frotté-handduk (helt oanvänd)
  • Antal gånger jag använt ordet sustainable: 3
  • Antal gånger jag undvikit att använda ordet sustainable: 22
  • Antal tillfällen jag saknat snö: 4
  • Antal kokosnötter: 12
  • Antal gånger jag velat hem: 0 (har dock längtat efter att få leka kattfamilj med Oliver)
  • Antal gånger jag funderat på att förlänga resan: 47
  • Antal gånger jag insett att det inte skulle vara möjligt att förlänga resan: 1

Mysore

Så har jag nått den sista destinationen på min resa. Mysore ligger i delstaten Karnataka, precis som Bangalore, och därför börjar jag närma mig platsen där jag startade. Staden är främst känd som Ashtangayogans födelseort (hit kommer yogis från världen över för att praktisera) samt huvudstad för det tidigare kungadömet mellan 1399 till 1947 (då Indien blev självständigt). Kvar från kungadömet är det (i alla fall på bild) enastående kungapalatset. Palatset har över fyra miljoner besökare varje år, även om det kändes som att de tryckt in allihopa på samma dag när jag var där. Jag har aldrig känt mig mer obekväm och klaustrofobisk där vi föstes omkring i megastora grupper. Det är (som tur är) det mest turistiska jag gjort under resan och jag var något lättad när vi fick se solljuset igen.

Resten av tiden hängde jag, trött på att resa runt, på marknader (jag blev bland annat lurad att köpa oljor, rökelser, kryddor, teer och en banan) och i yogasalar. Jag provade för första gången Ashtanga yoga Mysore style (där klassen inte är ledd av en lärare, utan varje elev gör sina ställningar i eget tempo med assistans av läraren). Eftersom jag var själv med min lärare Jaiprakash, då ingen annan anmält sig till klassen, kändes det till en början väldigt konstigt att han bara skulle vara där och typ observera mig. Efter ett tag slappnade jag dock av och lyckades till och med locka fram några leenden hos den stela mannen med mina ännu stelare ställningar. Score!

Idag fick jag googla något sjukt. På bussen på väg in i Mysore började kossorna se konstiga ut. Alltså mer konstiga än vanligt. Först trodde jag att jag såg i syne, med tanke på att jag åkt buss i sex timmar och inte sovit särskilt bra natten innan. Men visst fan var alla kor illgula. En snabb anteckning i mobilen för att inte glömma bort det hela (varför är kossorna gula?). Svaret fick jag några timmar senare. Tydligen färgas korna inför en högtid de har en gång om året. Ser man på.

One day of the festival gives special thanks to cattle for their contributions to the rice harvest. To give thanks to the cows people bathe them in turmeric water, believed to have medicinal properties. This dyes many cattle a vivid shade of yellow that lasts nearly a month. People also decorate their cattle, painting their horns bright colors and often ornamenting their foreheads with a crown of flowers or sea shells. The most wild part of the ceremony happens in the evening where cattle jump over several rows of fire.

Ps. Jag gillar egentligen inte sättet de turistar ut elefanterna på bilden nedan, men den ena såg så himla glad ut så jag va tvungen att fota den.

IMG_5090

IMG_5080

IMG_5087
IMG_5078
IMG_5115

Ooty

Så kom vintern även till Indien. Väl framme i Ooty möttes jag av dunjackor, mössor och rök som kom ur munnen när jag andades. Och på något sätt fick allt detta mig att känna mig ännu mer hemma i landet. Relativt trött på att resa runt och hela tiden ”tvingas” upptäcka nya platser valde jag att ta dagarna som de kom i Ooty. Jag läste böcker i den botaniska trädgården, strosade omkring på stan utan något mål i sikte, spenderade timmar på marknaden genom att bara prata med männen som sålde frukt och grönt. Jag kände mig mer som en utbytesstudent än turist och drömde om vardagslivet på den indiska högplatån. Jag träffade skönt folk överallt jag gick och blev igen förundrad över hur allting bara flyter på, hur lätt det är att träffa folk när en egentligen inte söker efter det. Det bara kommer till en.

Att vandra runt planlöst attraherar dock även alla selfie-intresserade män (det är i alla fall flest män som vågar fråga mig). I början kunde det kännas kul att ses som en levande turistattraktion, men jag tröttnade snabbt på att inte veta var min blonda kalufs skulle spridas. Så varje gång de nu får för sig att yttra orden photo ma’am? brukar jag kontra med 100 rupees! och flina åt dem. Än så länge är det ingen som har tyckt att det varit värt det. Typiskt.

Även här, kring Ooty, är naturen hänförande och påminner mycket om den längre söderut vid Munnar, trots det kallare klimatet. Strax utanför staden ligger bergstoppen Doddabetta, 2637 möh, den högsta toppen i den lokala bergskedjan Nilgiri Mountains och tredje högsta i hela Western Ghats. Som jag beskrev i det förra inlägget är Western Ghats en oerhört viktig plats för djur- och växtlivet; så många som 325 globalt utrotningshotade arter återfinns i området. Dock är allt inte enbart en saga när det kommer till bergskedjans framtid. Den ekologiska och kulturella rikedomen är hotad av exploatering (bland annat skogsavverkning, dammbyggen och gruvbrytning), vilket drabbar både den unika biologiska mångfalden, men även de människor som har levt av naturen under många generationer och är beroende av dess rikedom för sin överlevnad. För många av dessa människor är fortsatt miljöförstöring och exploatering en långsam katastrof som kränker rättigheter och begränsar livsmöjligheter.

Det är här Svalorna kommer in (OBS! Jag är inte sponsrad, bara engagerad!). Denna ideella organisation, med säte i Lund, arbetar med utvecklings- och rättvisefrågor i Indien och Bangladesh. En av deras partnerorganisationer är Keystone Foundation som länge arbetat med att rädda Western Ghats genom att stötta folkrörelser i området. Jag har under hösten praktiserat på Svalorna och ansvarat för kampanjen Run to India, i vilken vi ska springa sträckan 18192 km – fram och tillbaka till Western Ghats – och samla in minst lika många kronor. Jag hoppas att alla mina hängivna följare nu tar tillfället i akt och besöker Run to Indias hemsida, där ni kan läsa utförligare om kampanjen och på vilket sätt ni alla behövs för att rädda en av jordens viktigaste platser!

Efter att ha fått en bra teoretisk grund kring problematiken i Western Ghats hemma i Sverige var det naturligtvis mycket spännande att besöka platsen på riktigt. Det märks tydligt att olika organisationer och statliga myndigheter i Ooty med omnejd värnar om sitt landskap, då jag aldrig har sett så många skyltar med budskap som uppmanar att ta hand om naturen på olika sätt. Det är inspirerande att inse att de faktiskt, trots avsaknaden av stora resurser, gör sitt allra yttersta för att bevara naturen och bidra till en mer hållbar utveckling. Mer av den varan, tack!

IMG_4988
IMG_5035
IMG_5044

IMG_4964

IMG_4982
IMG_5050

11 h, 241 km, 15 kr

Novell av en uttråkad Maria Bolin på bussar mellan Munnar – Coimbatore – Ooty.

Så fort Maria och hennes nyfunna vänner hade tagit ett sorgset farväl, men insisterat på att deras vägar snart skulle korsas igen, tittade hon sig omkring och upptäckte att hon stod mitt i centrum av en annan familj. Hon försökte genast imponera med de få fraser Malayalam hon kunde. De bara skakade på huvudet och log lite förlegat. Fan. Dom är inte från Kerala, Maria. Varför har du inte lärt dig något på Tamil ännu? De två bröderna, som var någonstans i hennes ålder, hasplade sig dock fram på engelska. Var ska du? Vi ska också på den bussen. Stanna med oss. Vi säger till när den kommer. Maria andades ut. Mina vänner stack precis. Ni är härmed mina nya vänner. Familjen skrattade.

Bussen tvärnitade bredvid den lilla folksamlingen som skapats vid den så kallade hållplatsen. Den var mer än 30 minuter sen och familjen, som under de senaste 20 minuterna gång på gång hade lovat att den snart skulle dyka upp, såg att den blonda tjejen andades ut. Alla började närapå springa mot dörren som om det gällde liv eller död. Alla utom Maria, som lunkade sakta efter. Hon var uttråkad, svettig och trött i axlarna efter att ha stått med ryggsäcken på sedan hon kom dit. Bröderna började skälla ut folk som satt på platserna längst fram. Hade de bokat platser trots att man inte kan reservera? Maria förstod ingenting i detta kaos medan hon försökte glömma bort alla svenska kutymer om att stå och vänta i kön, eftersom alla andra bara trängde sig förbi. Väl ombord på den överfulla bussen kallade bröderna på henne från platserna de snott åt sig längst fram. Maria! Kom! Vi har plats till dig här. Skynda! Hon tittade urskuldande på alla som stod i mittgången medan hon tvingades pressa sig förbi dem med sina stora väskor. Typiskt. Som om jag inte redan har allt jag kan få i världen. Nu ska jag sno deras sittplatser också. Hon nästan ramlade ner på fönsterplatsen bredvid den ena brodern och tackade för deras oerhörda vänlighet. Bussen började rulla och chauffören höjde stereoanläggningen (det enda av bussen som verkade komma från denna sida Jesus födelse) till max och något som bara kan beskrivas som reggaeton på hindi strömmade ur högtalaren. Han såg nöjd ut. Maria skakade förundrat på huvudet och lutade sig tillbaka.

Vägarna de körde på var närmast obeskrivligt snirkliga. På 1500 meters höjd sträckte sig teplantagen så långt ögat nådde och längre därtill. Hon fann sig stirrandes ut genom fönstret, hakan ända nere på golvet, och kunde inte förstå att det fanns platser som dessa. Välbehaget spred sig som ett virus i kroppen. Känslan av att vara ensam mitt i detta stora land, så långt borta från allt som vanligtvis kändes bekant, fick henne att börja le.

Det vankades strejk i delstaten. Maria visste inte hur hon alltid lyckades ha sådan tur att tajma rätt resdagar, men hon klagade inte. Var de än stannade längs vägen skulle nya resenärer tryckas på den redan proppfulla bussen. Det kändes som om alla ville iväg. Bort från bergen, bort från staden, bort från vardagen. Bort. Hon hade ingen aning om vart de skulle, men med på den sista bussen innan strejken, det skulle de minsann. Framför henne på golvet satt minst tio kvinnor i sina färgglada saris som alla hade tröttnat att stå upp. Plötsligt, utan förvarning, rusade en av kvinnorna upp mot fönstret på platsen framför Maria. Brodern, som Maria delade säte med, var direkt med på notorna. Innan hon visste ordet av hade han lutat sig över henne, fått tag i det vidöppna fönstret och lyckats dra igen det millisekunden innan spyan träffade glasrutan. Maria var chockad. Hade han inte varit så uppmärksam hade hon nu suttit med kvinnans gamla matrester över hela ansiktet. Efter någon minut av att försöka undvika att titta direkt på den stackars kvinnan som hulkande hängde ut genom fönstret kände hon att hon borde hjälpa till på något sätt. Maria tog sin halvfulla vattenflaska och räckte den med ett medlidsamt leende åt kvinnan som tittade upp mot henne, tog emot den, drack några stora klunkar för att sedan kasta ut den tomma petflaskan genom fönstret. Sedan satte kvinnan sig ner på golvet igen, märkbart medtagen av händelsen. Bussen rullade på som om inget hade hänt.

Det hade blivit varmare. Hon tittade upp från boken hon varit så uppslukad av. Dom skulle ju snart kyssas för första gången! Hon tittade ut genom fönstret och konstaterade att värmen inte var en illusion; utanför samlades palmodlingarna över stäpplandskapet och de snirkliga bergsvägarna och höga topparna med teplantage syntes långt bakom dem i horisonten som mörka siluetter i den nedåtgående solen. De olika vilddjuren som flankerade längs med vägkanten gav snarare sken av ett safariäventyr än en vanlig busstur. Hon kände sig nöjd och insåg att även om värmen och fuktigheten är jobbig i längden skulle det bli skönt med ett smärre avbrott. Hon visste ju att kyligare nätter väntade. Västerut, mot havet, såg hon något annat som fick henne att haja till och ett stort leende kom över hennes läppar. Hundratals vindkraftverk tornade upp sig och bildade en tillfredsställande och välbekant scen, även om den kändes väldigt främmande i detta land. Just det. Boken. Skulle dom äntligen få varandra?

Byarna passerades. Hindi-reggaetonen fortsatte pumpa högt. Hon granskade missnöjt sina naglar. Det var ingen vacker syn som hon skapat och funderade med avsmak på hur de hade kunnat bli så smutsiga och torra. Det måste vara all hand desinficering som torkat ut dem bestämde hon kvickt. Maria vände åter sin uppmärksamhet mot landskapet och folket som skymtade förbi utanför. Alla dessa människor. Vart var de på väg? Vilket liv levde dom? Var dom glada?

En ny stad innebar stopp, avstigning och bussbyte. Nya vänliga själar fortsatte att hjälpa henne på rätt buss. Hon kunde inte låta bli att börja känna sig hemma bland alla dessa främlingar, som om hon var en av dem, att de alla var gamla bekanta. Det som dock talade för motsatsen var deras nyfikna blickar och ständigt upprepande frågor om varifrån hon kom. Några människor stack dock ut från mängden och intresserade sig för andra saker. Först ut var en tolvårig pojke. Maria hade lagt märke till att han gång på gång lutat sig bakåt och kastat förstulna blickar på henne, men inte riktigt vågat ta kontakt. Så fort hon la ifrån sig boken hörde hon hans försiktiga ”ma’am?”. De började prata och hon var mäkta imponerad av den unga pojkens engelska, som märkligt nog var den bästa hon hört komma från en indier under hela resan. Han berättade att han hade börjat läsa engelska när han var fyra år. Hon märkte snart att det var en mycket intelligent kille, han intresserade sig väldigt mycket för hennes utbildning, vad för betyg hon hade haft i hans ålder och ville prompt veta hur skolsystemet fungerade i Sverige. Självklart hade han högsta betyg i alla ämnen, något han sa ödmjukt utan att skryta. Vad vill du bli när du blir stor? Air Force Captain. Kan man plugga till det här i Indien? Nej, då måste jag flytta till London. Maria var förvirrad. Men vill du verkligen bli det? Innebär inte det att du måste flyga i typ… krig? Pojken bara log mot henne och skakade på huvudet, vilket hon vid det här laget har lärt sig betyder ja.

Det andra mötet som gjorde intryck på Maria var en medelålders man i mjukisbyxor som stått bredvid henne i mittgången en stund. Han inledde med den numera uttråkande frågan var kommer du ifrån? men sken, till skillnad från andra, upp när han hörde hennes svar. Åh, men är inte Alfred Nobel svensk? Eh… jo. Det är han. Hur vet du vem det är? Det är klart jag vet vem det är, det är ju mannen som uppfann bomben! Om det inte hade varit för hans vänliga leende hade Maria nog börjat känna sig lite olustig vid det här laget. Hon antog (och hoppades!) att hans kunskap inom detta ämne snarare berodde på att han var utbildad ingenjör eller något, än att det hade med andra fritidsintressen att göra. Maria fortsatte förhöra honom om hans svenskkunskaper, men dessvärre hade varken IKEA eller ABBA letat sig till hans medvetande. Zlatan, däremot, hade han full koll på och förkunnade stolt att han var mycket fotbollsintresserad. Och badminton! Sa han och drog menande i sina mjukisbyxor. Jag kommer precis från en träning. Några minuter senare, när de hade gjort upp om att någon gång mötas i en match, hoppade mannen vinkandes av bussen.

Det hade för länge sedan blivit mörkt ute. Människor hoppade på och av bussen, byarna susade förbi utan att göra något väsen av sig. Maria drog den tunna sjalen tätare omkring sig. De hade visst kommit upp på höjden igen. Så tog boken slut. Hon fann sig gråtandes och leendes på samma gång, som om känslorna länge funnits inom henne, men inte kunnat hitta ut på rätt sätt. Det kändes konstigt nog bra att den var över. Ett nytt resmål väntade.