Ubud

Ledsna över att surfveckan var över styrde vi kosen inåt ön, mot kultur- och yogastaden Ubud. På vägen upp möttes vi av skyfall, men valde ändå att stanna till på ett kaffeodlingshus, där det berömda Luwak-kaffet ”tillverkas”. Kaffebönan, som är den dyraste i världen, äts först av ett kattliknande mårddjur och bajsas sedan ut innan den rengörs (puh), rostas och dricks. I många fall hålls djuren instängda i burar och tvångsmatas med bönorna, men på vårt ställe bedyrades det att de fick springa fritt och leva det goda livet. Vi fick sedan prova olika smaksatta kaffesorter och teer, inklusive Luwak. De andra tyckte inte att det var något speciellt och med mina uteblivna kaffeskills hade jag inte mycket att tillägga. Det smakade dock inte mer bajs än vanligt, som tur var.

Vi kom fram till vårt boende och skyfallet vägrade lätta. Hostelet, som enbart funnits i några månader, lämnade dock mycket att längta efter. Med knarrande bambusängar, lite fruktbitar till frulle samt uteblivandet av speglar, tvål eller gardiner på hela stället och tuppar till grannar (detta är dock återkommande överallt), var vi i alla fall glada att vi inte betalade mer än 40 kronor per natt. Skönt att vi bara skulle spendera nätterna här.

Dagarna ägnade vi istället åt roligare aktiviteter. Vi skippade att bli antastade och bestulna av aporna i Monkey Forest (som övriga turister) och tog istället mopparna till stan och njöt av den meditativa stämningen som låg över platsen. Jag och Sara fick äntligen yoga på det ökända, oerhört fina och rogivande Yogabarn. Vi tog morgonpromenader ut på landsbygden, köpte färska koksnötter och lärde oss om risodlingarna. Det enda som talar för att vi inte blivit fullkomligt spirituella är att vi börjat köra moppe som balanserna, dvs utan lugn och med tutor. Dock inger även dessa turer det allra mest eftersträvansvärda (i alla fall i min religion) – frihet.

Innan vi lämnade denna fantastiska stads natur och härliga stämning köpte Christina två bikinis och är nu uppe i åtta stycken inhandlade på två veckor. Efter dom tio hon hade med sig från Sverige undrar vi andra hur hon kan få plats med något annat i sin väska. Tilläggas ska också att hon har med sig en dunjacka och tjugo böcker. Denna tjej alltså!

IMG_3886
IMG_0824
IMG_0862
IMG_0880
IMG_3854

IMG_3799
IMG_3800

Surfcamp

Vi har det grymt (som ni nog kan se). Surfen går framåt och även om vi har trötta armar och blåmärksfyllda ben är vi helt stoked. Tredje dagen lärde vi oss svänga och det går mycket bättre än vad jag förväntat mig. Ling har redan lämnat oss tjejer för en högre grupp, men vi är ändå roligare så han ångrar sig mest. Christina ägnar sig främst åt att underhålla våra snälla instruktörer.

Våra största bekymmer om dagarna är att hinna hem i tid till middagen 18.30 (trafiken är sjuk!), om solskyddsfaktor 50 räcker (näsan har fjällat bort båda en och två gånger), att hinna läsa klart ett kapitel innan det är dags för att bada samt att få bort locket ur öronen efter trettio kallsupar per surfdag.

Visst råkar vi ut för lite större missöden också. För att nämna några få:

– min och Lings mobil tog sig ett dopp i havet och slutade fungera (min kom till liv igen efter en mycket snäll telefonguru och 60kr, Lings är nu tyvärr i iphonehimlen). Även våra dyrt införskaffade ray bans blev ett minne blott i havet och vi fick snällt pruta till oss ett par nya, dock inte fullt lika äkta.

– strömmen gick på campet efter en nedslagen blixt 100 meter bort och någon glömde badrumskranen öppen. När elen kom tillbaka är vi mitt uppe i juldagsfirandet 20 minuter bort och hela vårt rum svämmar därför över och dränker allt i sin väg på golvet.

– jag vaknade upp på julaftonsmorgon med förkylningen från hell (eller egentligen kom den ju från ac:n) och har fått fylla på medicinförrådet med diverse äckliga drycker. Därtill ser Saras ben och armar ut att ha fått sig en släng av spetälska (myggorna gillar verkligen henne!).

Men allt detta gör inget! Inte när vi vaknar upp till serverad frukost, blå himmel och superskönt häng. Vi har vant oss vid semesterlunken och att vara i paradiset känns inte lika främmande. God jul Sverige!

 

IMG_3514
IMG_3697
IMG_3637
IMG_6900
IMG_0847

IMG_2630

Bingin Beach

Så här bor alltså vi! Med privat pool, egna kokerskor och himmelsängar (dock gjorda av myggnät så antar att det mer av nytta än nöje) lider vi inte särskilt mycket. Det känns relativt overkligt att vara i paradiset och vi får påminna oss själva stup i kvarten att nattbad under stjärnhimmel inte tillhör vanligheterna. Området vi bor i är i stort sett tomt på turister och här syns bara expats som dragit sig tillbaka från det hektiska livet hemma för att ta dagen som den kommer. Avundsvärt.

Dagarna (som tro det eller ej har gått bra att vända på) ägnar vi åt att lata oss på stranden, studera ett av världens bästa surf breaks i Uluwatu (ca 10 minuter från där vi bor) och drömma oss bort att det en dag är vi som guppar där ute på brädan. På kvällarna kommer skyfallen och åskmolnen och då kryper vi upp tillsammans framför en film eller på spåret på svtplay.

Livet kunde helt klart varit värre.

IMG_3484

IMG_3476

IMG_3443
IMG_3435
IMG_3466
IMG_3432
IMG_3478

Nånstans över Indonesien

Vi flyger just nu över platt och torr mark. Där, vad som enbart känns som ett stenkast bort, men nog snarare motsvarar tiotals mil, reser sig berg som möter det blå vattnet i horisonten. Åar som ringlar sig fram nedan är brunröda till färgen och det är varken ett lummigt eller färgglatt landskap som breder ut sig under molnskyarna.

När vi lyfte påpekade jag för Ling att det liknade Skåne; platt och med massor av odlingsfält som sprider ut sig. Han svarade då lite bittert att han hoppades att vi kommit längre än så. Och visst har vi det. Vi har nu snart varit på resande fot i två dygn, haft tiotals timmar på flygplatser och lika många i luften, men det känns turligt nog inte mer än som en inrikesflight. Inatt flög vi precis bredvid ett åskoväder och jag kunde inte låta bli att faktiskt se fram emot regnperiodens häftiga skyfall och att sitta och titta ut över ett hav där blixtrarna lyser upp den mörka himlen. Det känns liksom dumt att inte se fram emot vad som kommer att erbjudas. Vad det nu än kan vara.

Nu tror jag att jag ska köpa mig en julröd Air Asia-keps i matvagnen som närmar sig. Kan ju ändå behövas.

Vi är snart på Bali.