IMG_6210

Sängen

Som så många kvällar förr ligger jag och lyssnar på ösregnet utanför. Just inatt befinner vi oss i strandparadiset El Tunco, och min sarong fladdrar friskt genom det öppna fönstret där jag hängt den för att torka efter dagens saltvattensstänk. I bakgrunden hörs ett annat ljud, den musik som strömmar från det sandiga dansgolvets högtalare, men som väl är nästan drunknar i ljudet av dropparna som slår mot plåttaket.

Jag ligger vaken och känner. Jag tänker inte, utan som vanligt känner jag mest. Jag är egentligen trött, men det är som att mitt hjärta inte riktigt än kan välja att sköljas över av den ljuva sömnen. Det sjunker sakta in hur människor, på andra sidan havet, flyr för sina liv över ett annat hav. Människorna vi ser på bilderna är inte bara statister i en overklig kuliss. Detta händer och det är fullkomligt ofattbart. Det går inte att förstå hur de måste känna sig. Utelämnade? Övergivna? Ovälkomna? När du inte har någonstans att ta vägen, du kan inte vända hem igen och du kan inte fortsätta gå, utan du placeras i limbo. Att tänka den tanken är fruktansvärd. Att känna den känslan är svindlande.

Vi pratar om det på hostelet. Vi pratar om det med Sverige. Vi pratar om det med varandra och med oss själva. Vi lever i denna samtid som vi så gärna vill kunna förklara. Men det går inte.

Och här ligger jag. Här ligger jag vaken och känner. På ett hostel. Under tak. Innanför lås. Med täcke. Och har förmågan att för mig själv klaga på en alldeles för mjuk och nerlegad säng.

Då kommer tårarna. Och till slut även sömnen.

Comments (0)

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *