Bryggan

När regnet avtagit. När båtarna fångat all fisk. När vinden mojnat. När vågorna slutat slå. När den enda sopbilen på ön gjort sitt för dagen. När alla golfbilstaxis har middagspaus. När barnen somnat. När fåglarna sjungit klart. När allt är helt tyst och stilla. Då blickar jag ut över ett oändligt hav och tänker att jag inte alls hatar ljud.

Mer att jag älskar tystnaden som ljuden för med sig.

Sängen

Som så många kvällar förr ligger jag och lyssnar på ösregnet utanför. Just inatt befinner vi oss i strandparadiset El Tunco, och min sarong fladdrar friskt genom det öppna fönstret där jag hängt den för att torka efter dagens saltvattensstänk. I bakgrunden hörs ett annat ljud, den musik som strömmar från det sandiga dansgolvets högtalare, men som väl är nästan drunknar i ljudet av dropparna som slår mot plåttaket.

Jag ligger vaken och känner. Jag tänker inte, utan som vanligt känner jag mest. Jag är egentligen trött, men det är som att mitt hjärta inte riktigt än kan välja att sköljas över av den ljuva sömnen. Det sjunker sakta in hur människor, på andra sidan havet, flyr för sina liv över ett annat hav. Människorna vi ser på bilderna är inte bara statister i en overklig kuliss. Detta händer och det är fullkomligt ofattbart. Det går inte att förstå hur de måste känna sig. Utelämnade? Övergivna? Ovälkomna? När du inte har någonstans att ta vägen, du kan inte vända hem igen och du kan inte fortsätta gå, utan du placeras i limbo. Att tänka den tanken är fruktansvärd. Att känna den känslan är svindlande.

Vi pratar om det på hostelet. Vi pratar om det med Sverige. Vi pratar om det med varandra och med oss själva. Vi lever i denna samtid som vi så gärna vill kunna förklara. Men det går inte.

Och här ligger jag. Här ligger jag vaken och känner. På ett hostel. Under tak. Innanför lås. Med täcke. Och har förmågan att för mig själv klaga på en alldeles för mjuk och nerlegad säng.

Då kommer tårarna. Och till slut även sömnen.

Love note

Jag älskar musiken. Färgerna. Stämningen. Naturen. Maten (åh MATEN!). Värmen. Skyltarna. Husen. Frukten. Människorna. Språket. Djuren. Det annorlunda. Det simpla. Allt som inte är hemma. Framför allt älskar jag att resa och gång på gång på gång inse att allting löser sig. Ibland känns det som att människorna runt omkring har bättre koll på mig än vad jag har. Jag älskar känslan av att överlämna mig i deras händer och bara finna mig i att allting kommer bli bra. Jag och Sara diskuterade detta mycket på Bali. Hur skönt det är att resa, kasta sig ut i en ovetskap, för att sen hamna precis där man ska vara. För hur skulle en kunna vara på fel ställe?

Jag vill inte åka hem. Fan.

 

IMG_4407
IMG_4327
IMG_4332
IMG_4409

Stranden

Ljudet av syrsorna i trädet ovanför är oroväckande högt. När jag väl har börjat tänka på det är det svårt att sluta. Vinden blåser hårt in från väst och den disiga himlen lämnar en relativt ljummen känsla i luften. Vi sitter på strandcafeet, hängmattor och handgjorda gungor av träbitar bildar majoriteten av sittytorna. Från baren strömmar passande musik och det är omöjligt att inte befinna sig precis i detta vackra nuet.

Känslan av att vara exakt där jag måste vara. Detta är en plats, av många, att aldrig lämna.